Författrana: Kim Holmberg, Katja Sandqvist, Jaana Wallenius

Det ursprungliga materialet här.

Föreläsning 1: Kommunikation och information

I det här kapitlet definieras de begrepp som är centrala för kursen, nämligen kommunikation, information och medier.

1.1 Kommunikation

Definitioner

Ordböckerna ger flera olika betydelser för ordet kommunikation. Kommunikation betyda flera saker: förbindelse, samfärdsel, kontakt mellan människor och överföring av information m.m. Under den här kursen skall vi diskutera kommunikation enligt de två senare betydelserna, dvs. kommunikation som kontakt mellan människor och som överföring av information.

I naturen hittar man många olika typer av kommunikation: djuren signalerar till varandra på olika sätt och blommor och växter lockar insekter till sig med sina färger och dofter. Vi kan ta ett bi som exempel. Då det har hittat ett bra matställe flyger det tillbaka till sitt bo och en liten stund senare finns en hel massa andra bin på samma plats. Det bi som har hittat platsen, berättar om sin upptäckt för de andra. Biens språk baseras på en slags dans, som upphittaren uppför vid boet. De andra bina får t.ex. av dansens rytm veta hur långt från boet platsen finns.

Den mänskliga kommunikationen

För oss människor utgör kommunikationen grunden för hela vår existens. För tiotusentals eller t.o.m. hundratusentals år sedan utvecklades människorasen homo sapiens. Det som skilde och skiljer homo sapiens från de tidigare människoraserna är förmågan att klara av ett organiserat samarbete med andra människor.
Människan började göra uppfinningar för att uppfylla vardagliga behov. Samarbetet människor emellan förutsatte ett talspråk och gemensamma begrepp. Detta behövdes speciellt vid jakt. För att kunna fälla större djur började människorna jaga tillsammans, vilket krävde olika ljud eller ord att t.ex. kunna varna varandra.
Efterhand började man också varna varandra för större faror och på större områden, t.ex. med hjälp av röksignaler och trummor. Man kan kalla det för föregångare till dagens masskommunikation. Senare började man också märka sina djur för att berätta för andra människor, att djuret var någons egendom.
Kommunikationen är ständigt närvarande i vårt liv. Från att väckarklockan ringer på morgonen och meddelar oss att det är dags att stiga upp till att vi önskar vår familj god natt på kvällen. Eftersom kommunikationen i praktiken tar sig så många uttryck finns det många olika sätt att granska den:

  • Interpersonell kommunikation – kommunikationen mellan två människor, t.ex. då du talar med en vän.
  • Intrapersonell kommunikation – då du kommunicerar med dig själv, t.ex. skriver en inköpslista
  • Extrapersonell kommunikation – då du kommunicerar med maskiner, t.ex. med din dator
  • Masskommunikation – då du lyssnar på radio eller läser en tidning.
Dessutom finns det många underarter till dessa, t.ex. att studera icke-verbal kommunikation, dvs. hur vi använder kroppsspråket då vi kommunicerar. Det är en underart till interpersonell kommunikation.

Det finns två sätt att närma sig kommunikationen:

  • kommunikation som överföring
  • kommunikation som betydelseproduktion.
Kommunikation som överföring

Den första schematiska kommunikationsmodellen utvecklades av ingenjörerna Claude Shannon och Warren Weaver år 1949. De utvecklade en ”matematisk” modell för kommunikation. Modellen är egentligen teknologisk, eftersom den utvecklades för att beskriva hur informationsteknologin, t.ex. telefonen eller radiovågarna, förmedlar budskap. Senare har den också tillämpats för att beskriva interpersonell kommunikation.


external image shannon2.jpg


Shannon & Weavers kommunikationsmodell

källa = den som sänder meddelandet
sändare = kanal genom vilken man sänder
mottagare = kanal genom vilken man tar emot meddelandet
destination = den som tar emot meddelandet
sänd signal = meddelandet så som det ser ut vid sändningen
mottagen signal = meddelandet så som det ser ut vid mottagandet
brus = störningar (noise) även andra störningar än brus

Shannon och Weaver definierar tre olika problemnivåer:
  • Tekniska problem: hur exakt och effektivt kan kommunikationssymboler förmedlas?
  • Betydelseproblem: hur noggrant förmedlar symbolerna den betydelse man vill förmedla?
  • Påverkningsproblem: hur effektivt påverkas mottagaren (på önskat sätt)?
Eftersom Claude Shannon var telefoningenjör koncentrerade han sig på att lösa de tekniska problemen och överlät de två andra problemen åt andra. Som ingenjör var han intresserad av att människors prat förs över från ett ställe till ett annat i oförändrad form och inte så mycket av vad människor pratade om. För oss är det däremot intressantare att se på hur effektiv en så här schematisk modell kan vara i ett vidare perspektiv.
Shannons och Weavers modell har kritiserats för att vara alltför ytlig och schematisk, eftersom den betraktar kommunikationen bara i en riktning, där det är endast källan som har en aktiv roll medan destinationen snarast ses som en passiv mottagare. Därför kallas modellen ibland också för injektionsmodellen.
Under föreläsning 2 kommer vi att granska fler kommunikationsmodeller. Claude Shannons och Warren Weavers hela artikel kan läsas på Bell Laboratories webbplats på adressen http://cm.bell-labs.com/cm/ms/what/shannonday/shannon1948.pdf.

Redundans och entropi

Redundans hör nära ihop med information. Redundans är det som kan förutsägas eller kännas igen i ett meddelande. Redundansens motsats är entropi. Om ett meddelande är mycket förutsägbart kan man säga att det är redundant – om det däremot inte nästan alls går att förutsäga talar man om entropi.

Trots att redundanta meddelanden är mycket förutsägbara är redundansen inte onödig. Tvärtom är den helt vital för kommunikationen. Teoretiskt sett kan man säga att kommunikation kan försiggå utan redundans men i praktiken är situationerna så få att de i princip inte existerar. För att kommunikationen skall fungera behövs det en del redundans.

Shannon och Weaver visar att redundansen är nödvändig för att kunna dechiffrera ett meddelande korrekt och den ger oss också möjlighet att identifiera fel, t.ex. olika stavfel. Om man ändrar en bokstav i ett ord i ett icke-redundant språk innebär det inte att man har gjort ett stavfel utan att man har skrivit ett helt annat ord.

Vi kontrollerar alltid varje meddelande vi får utgående från om det är sannolikt eller inte. Vad som är sannolikt bestäms av vår erfarenhet av koden och sammanhangen, dvs. av vår erfarenhet av konventioner och förfarande. Konventionen är en stor källa till redundans. En författare som bryter mot det konventionella vill inte bli lättförstådd medan de författare som vill att kommunikationen med läsarna skall flyta smidigt väljer att följa konventionerna.

Redundansen gör det också möjligt att korrigera de fel som störningarna leder till. Den som vill vara säker på att bli förstådd upprepar sitt budskap och kommer inte med för mycket ny information på en gång medan den som är säker på sin publik kan kosta sig på ett mer entropiskt budskap.

Redundans hjälper att klara av praktiska kommunikationsproblem. Dessa problem kan vara relaterade till exakthet och att upptäcka fel, med kanalen eller med brus, med meddelandets karaktär eller med dess publik.

Entropin har igen en mindre betydelse eftersom den beskriver ett kommunikationsproblem och inte ett sätt att förbättra kommunikationen. Entropi kan bäst förstås som den maximala oförutsägbarheten.

Kanal, kod och medium

Det finns ytterligare två begrepp som fördjupar modellen: kanal och kod. Dessa kan bäst beskrivas i förhållande till ett ord som Shannon och Weaver inte själva använde men som andra författare senare har funnit mycket användbart, nämligen medium.

Kanal
Kanal är det fysiska medel med hjälp av vilket en signal överförs. De viktigaste kanalerna är
  • ljusvågor,
  • ljudvågor,
  • radiovågor,
  • telefonkablar,
  • nervsystem,
  • etc.
Medium
Ett medium är i princip det tekniska eller fysiska hjälpmedel med vilket man omvandlar meddelandet till en signal som kan överföras via en kanal. Det finns olika typer av medier:
  1. Framställande: ”naturliga”, dvs. röst, ansikte, kropp. Kräver att förmedlaren är närvarande eftersom han/hon är själva mediet. Begränsat i tid till här och nu och producerar kommunikationshandlingar
  2. Återgivande: böcker, målningar, fotografier, skrifter osv. Använder kulturella och estetiska konventioner för att skapa en text av något slag, dvs. representationer. Skapar texter som kan lagra mediet i kategori 1 och som kan existera oberoende av förmedlaren.
  3. Mekaniska: telefon, radio, television osv. Förmedlar kategorierna 1 och 2. Den största skillnaden mellan kategorierna 2 och 3 är att medierna i kategori 3 är baserade på ingenjörskunskap och sålunda är föremål för större teknologiska bindningar och mer påverkade av nivå-A brus än kategori 2.
Kod
En kod är ett system av betydelser som är gemensamt för medlemmar i en kultur eller en subkultur. Koden består av såväl tecken, regler för hur och när tecknen används som hur de kan kombineras för att skapa ett mer komplext meddelande.

Feedback
Precis som medium är feedback ett koncept som Shannon och Weaver inte använder, men som senare forskare har funnit användbart. Feedback är överföringen av mottagarens reaktion tillbaka till sändaren, dvs. respons.

1.2. Information

Definitioner

Precis som kommunikation är information ett komplext begrepp, som kan definieras på många olika sätt. Därför är det inte alltid helt klart vad som avses med det. Informationsvetenskapen undersöker informationens egenskaper och beteende, faktorer som styr informationsflödet mellan producenter och konsumenter och sätten på vilka informationen kan behandlas så att den blir tillgänglig och användbar.

Man kan säga att informationsvetenskapen studerar och forskar i de problem och fenomen som har att göra med hur information uppstår, samlas, organiseras, lagras, återvinns, tolkas, överförs, omvandlas och utnyttjas. Med andra ord kan man säga att det handlar om att göra en förvirrande mängd kunskap optimalt tillgänglig. Informationsvetenskapen strävar efter att ge en djupare förståelse för de problem, processer och strukturer som förknippas med information, kunskap och kommunikation.

Man kan säga att begreppen data, information och kunskap har blivit något av modeord och man hör dem ofta användas i diverse sammanhang. Man talar bland annat om ”information overload”, ”data warehousing” och ”livslångt lärande”. Termerna data, information och kunskap blandas ofta ihop och det är inte alltid så lätt att skilja dem åt. Speciellt på finska förväxlas de motsvarande termerna ofta. På finska talar man om både ”informaatioyhteiskunta” och ”tietoyhteiskunta” medan man på svenska endast talar om informationssamhället. Visserligen har man på senare tid också hört talas om kunskapssamhället, speciellt i samband med begreppet livslångt lärande. Men skillnaden mellan termerna är säkert något entydigare och klarare på svenska än till exempel på finska. På grund av termernas och begreppens mångfald och relativt diffusa betydelse är det viktigt att definiera begreppen innan en djupare diskussion om ämnet kan inledas.

Data är enskilda uppgifter eller elementära beskrivningar av saker, händelser, aktiviteter och transaktioner som har lagrats och klassificerats, men som inte har organiserats eller analyserats så att de skulle innehålla någon tydlig mening. Till exempel då man gör en kvantitativ undersökning samlar man vanligtvis in data om ett specifikt problemområde. En enskild uppgift ur undersökningen säger ingenting, men då alla insamlade data tolkas och knyts samman bildas information. Då denna information sätts in i en kontext och dess betydelse förstås av mottagaren bildas kunskap.

Information är alltså samlade data som organiserats så att de fått ett meningsfullt innehåll, som användaren kan ta emot. Man kan också säga att information är någonting som minskar mottagarens osäkerhet och ökar mottagarens kunskap. För att kunna sända och ta emot information måste informationen vara i en begriplig form. Informationen bör vara entydig och den måste vara på ett språk som mottagaren kan förstå. En förutsättning för att informationen kan sändas och tas emot korrekt är att den innehåller endast sådana termer vars betydelse både sändaren och mottagaren är överens om. Termen död betyder till exempel olika saker för en präst, ett barn och för en läkare.

Kunskap är organiserad information som har mottagits av användaren. För att informationsprocessen skall kunna ske framgångsrikt måste även den mottagande parten vara aktivt inblandad och faktiskt vilja ta emot ny kunskap. Avsaknad av intresse, brist på förkunskaper, avsaknad av nödvändiga kognitiva modeller hos mottagaren etc. kan leda till att den sända informationen inte kan tas emot av användaren. Tolkning av information är alltid individuell eftersom mottagarens tidigare kunskap och erfarenheter inverkar på hur den nya informationen upptas och förstås. Mottagen och internaliserad information påverkar också alltid den existerande kunskapsstrukturen hos mottagaren. Mottagen information leder till kunskapstillägg. Med andra ord kan man säga att kunskapen inte kan klistras på utifrån, utan konstrueras alltid av mottagaren. Kunskap är alltid en personlig och intern resurs. Den kan inte finnas i till exempel böcker. Begreppen visdom eller klokhet bör också hållas åtskilda från kunskap. Man kunde tänka sig att visdom och klokhet handlar om förmågan att använda sin kunskap, att tillämpa den på rätt sätt och vid rätt tillfälle.

Förhållandet mellan informationen och dess användare

Om en individ utsätts för en stor mängd information betyder det inte automatiskt att hans/hennes kunskap ökar. Kunskap är alltid någonting som bildas till följd av en individuell inlärningsprocess. Denna inlärningsprocess handlar alltid om att kunna ta emot information och att kunna behandla den med hjälp av de kognitiva apparater som finns hos individen. Kvaliteten på individens kunskap beror alltså både på kvaliteten hos den erbjudna informationen och på kvaliteten hos individens inlärningsprocesser. Eftersom inlärning alltid i högsta grad är individuell blir den kunskap som är resultatet av en inlärningsprocess alltid en högst individuell och unik konstruktion.

För att informationsprocessen, och därmed också inlärningsprocessen, skall leda till kunskapsuppbyggnad bör tre förutsättningar uppfyllas. Informationen måste uppfattas, förstås och kunna användas av mottagaren. För att en individ skall kunna uppfatta ny information krävs det förförståelse, förkunskap och erfarenhet. Förförståelse och förkunskap handlar om att man redan vet någonting om vad informationen handlar om och därför kan förstå den bättre. Erfarenheter får vi däremot hela tiden ur en kontinuerlig ström av upplevelser och händelser omkring oss. En av de svåraste uppgifter som finns är att kunna urskilja och beskriva någonting sådant som man inte har personliga erfarenheter av. Om vi inte kan uppfatta den information som sänts till oss kan vi inte heller förstå den. En förutsättning för att kunna utnyttja information är att förstå den. Då vi ventilerar ny information mot våra tidigare erfarenheter och vår tidigare kunskap kommer den nya informationen att filtreras och kopplas samman med den redan existerande kunskapen. Ett lyckat mottagande av information och en vidare bearbetning av den till kunskap betyder inte automatiskt att informationen kan användas. Att kunna handla på basis av nyinlärd kunskap beror på våra kunskapsstrukturer. Det handlar alltså om att ha erfarenheter och om att kunna veta när, hur och varför just denna kunskap skall användas vid ett givet tillfälle. För att vi skall kunna handla på basis av kunskapen förutsätts det att vi har interna, inlärda instruktioner för hur kunskapen skall användas.

Oavsett hur ”intelligent” en individ är finns det en gräns för hur mycket information han/hon kan ta emot och uppfatta. Denna mängd är högst individuell. Den beror på vår kognitiva karakteristik, på vår motivation och på budskapets relevans. Kvaliteten på den mottagna informationen kan förstås också variera mycket och den påverkar också direkt den mängd vi kan uppta. Visserligen kan man alltid träna sin hjärna så att man klarar av en större mängd kunskap, men även resultatet av en sådan träning är i högsta grad individuellt. Om vi utsätts för en för stor mängd information utlöser detta snabbt ovälkommen stress som sänker vår prestationsförmåga. Denna stressnivå är också individuell och kan variera mycket hos olika individer. Att ta emot information och att senare kunna utnyttja den vid ett lämpligt tillfälle är en av människans mest invecklade kognitiva processer.

Inom informationsvetenskaplig forskning har människans andel i informationsprocessen uppmärksammats allt mer under de senaste decennierna. Fortfarande på 1970-talet och en tid framöver uppmärksammades inte användaren av informationsresurserna. Den största uppmärksamheten låg vid själva informationsresurserna och informationssystemen. Dessa och den nya teknologin var de främsta objekten för utredningar och analyser. Småningom förstod man att för att få en bättre förståelse av informationens betydelse och användning måste även användaren beaktas i forskningen. Denna insikt satte igång ett ivrigt sökande efter metoder och angreppspunkter, problem samt faktorer som kunde användas för att bättre förstå vad som verkligen händer då vi söker, granskar, evaluerar, använder eller sammanställer information. Genom att övergå från att forska i informationssystem till att studera användaren, kunde man få en bättre förståelse av hur användaren beter sig i en viss situation. Med hjälp av denna nya kunskap kunde de existerande informationssystemen förbättras och nya effektivare och mer användarvänliga system utvecklas.

(Föreläsningar i Information management, Mariam Ginman, 2002)

1.3 Medier

Redan tidigare konstaterade vi att ett medium är ett hjälpmedel med vilket vi förmedlar meddelanden från sändare till mottagare. Den kanadensiske forskaren Marshall McLuhan har sagt att medierna egentligen är en förlängning till våra sinnen. Människan har t.ex. alltid velat se och höra bättre och vi utvecklar hela tiden nya verktyg för informationsförmedling. Vi kommer att se närmare på medieteknologiernas och mediernas utveckling i föreläsning 3.

Kommunikation via medier

Då kommunikationen sker via ett medium måste meddelandet omformas på något sätt, t.ex. sättas på papper eller omformas till energi. All mediebaserad kommunikation kan hänföras till någondera gruppen. Kommunikationen kan också vara baserad på båda sätten, t.ex. telefaxen utnyttjar båda två. Man kan också se det så att energi behövs vid all slags mediebaserad kommunikation, t.ex. om man läser en bok behövs det ljusenergi för att få meddelandet från texten till ögat.
Kommunikationen får olika karaktär beroende på vilken typ av medium som används. Om budskapet förmedlas med hjälp av energi, t.ex. per telefon eller radio, är kommunikationen snabb men meddelandet försvinner också snabbt. Då man sätter ner meddelandet på papper blir själva kommunikationsprocessen långsammare men meddelandet blir beständigare.

Källor:

Fiske, John: Kommunikationsteorier. En introduktion. 1997

Kunelius, Risto: Budskapets betydelse. 1998

Wiio, Osmo: Johdatus viestintään. 1994

Muntliga källor:

Föreläsningar i Information management, Mariam Ginman, 2002

Föreläsningar i Grundkurs i informationssystem, Franck Tétard, 2001


Föreläsning 2: olika modeller för kommunikation och informationsöverföring

Under den första föreläsningen diskuterades grundläggande begrepp för information och kommunikation. Vi tittade bland annat på kommunikationen som lineär process. Under den här föreläsningen fördjupar vi synen på kommunikationsprocesserna.

2.1 Kommunikation som överföring

Det finns alltså två sätt att granska den mänskliga kommunikationen. Man kan antingen se på kommunikationen som överföring av information eller som en betydelseproducerande process. Den mest grundläggande modellen, Shannon och Weavers modell presenterades redan under den första föreläsningen. Här presenteras först en mer fördjupad variant av den och senare även andra modeller.

Gerbners utvidgade modell

Gerbners utvidgade modell utgår från Shannons och Weavers lineära process men är mer komplex än den. Gerbner försökte skapa en allmän kommunikationsmodell. Det finns två saker som gör den avsevärt bättre än Shannons och Weavers modell i och med att den relaterar meddelandet till den ”verklighet” som den handlar om och ger oss därför möjlighet att närma oss frågor om reception och betydelse. Gerbner menar att kommunikationsprocessen består av två alternerande dimensioner:

1. reception
2. medel/kontroll.


external image fore2.gif
Horisontell dimension

Processen börjar med en händelse H, någonting i den externa omgivningen som ses som M (kan vara en människa eller maskin såsom kamera eller mikrofon). Ms uppfattning av H är en uppfattning H1. Det här är en receptionell dimension i början av processen. Förhållandet mellan H och H1 innefattar urval, eftersom M inte kan ta emot hela det komplexa H. Om M är en apparat styrs receptionen av mekaniken, dvs. de tekniska egenskaperna. Om M däremot är en människa är urvalet mer komplext. Den mänskliga receptionen är inte ett enkelt mottagande av stimuli, intryck, utan en process med interaktion eller förhandlingar. Det som händer är att vi försöker passa ihop de yttre stimulina med den inre strukturen i våra tankar och koncept. När vi har lyckats passa ihop dessa har vi uppfattat något – vi har gett det en betydelse. I det här fallet uppstår alltså "betydelse" då mottagaren passar ihop de yttre stimulina med interna koncept. Det kan t.ex. vara svårt att förstå ett ord som vi inte hör ordentligt, en handstil som vi inte kan tyda eller ett foto på ett välkänt objekt som är taget från en ovanlig vinkel.

Anpassning styrs av vår kultur. Våra inre koncept och tankemönster har utvecklats som ett resultat av vår kulturella erfarenhet. Detta innebär att människor från olika kulturer uppfattar verkligheten på olika sätt. Uppfattning är därför inte bara en psykologisk process i individen utan är också en fråga om kultur.

Vertikal dimension

Den vertikala dimensionen är då uppfattning H1 omvandlas till en signal om H. Gerbners kod för detta är SH. Det här är vad som normalt kallas för ett meddelande som är en signal eller ett uttalande om en händelse. Cirkeln som representerar detta är delad i två delar: S hänvisar till en signal, dvs. den form meddelandet tar, och H till dess innehåll. Ett givet innehåll, H, kan förmedlas på många olika sätt. En av förmedlarens viktigaste uppgifter är att hitta bästa möjliga signal S för ett givet meddelande H. Det är viktigt att komma ihåg att SH är ett enhetligt koncept och inte två separata områden som förs samman, eftersom signalen S kommer att påverka hur meddelandet H presenteras. Förhållandet mellan form och innehåll är dynamiskt och interaktivt.

I den vertikala dimensionen är urvalet lika viktigt som i den horisontella dimensionen. Först måste man välja medel, dvs. medium eller kommunikationskanal. Sedan måste man göra ett urval inom händelsen H, eftersom man aldrig kan förmedla hela händelsen måste också signalen representera ett urval.

Tillgång
Denna dimension innefattar också tillgången till medierna och kommunikationskanalerna. Modellens horisontella dimension berättar att t.ex. televisionens E1 måste vara ett urval av E, så det är uppenbart att det är mycket viktigt att se vem som gör urvalet och vems världsbild som förmedlas som SE.

Det är allmänt accepterat att medierna är medel för att utöva makt och social kontroll. Detta kan man se exempel på om man till exempel granskar autoritära stater eller diktaturer och deras förhållande till sina medier eller om man ser att revolutionära styrkors första mål ofta är den nationella radiostationen. Men detta är också sant i den interpersonella kommunikationen – den som har makten försöker kontrollera hur mycket de andra talar. Det kan vara intressant att vidare fundera över parallellerna mellan demokrati och tillgången till medierna och människorelationer och tillgång till de interpersonella kommunikationskanalerna.

När vi ser till processen tredje plan, den horisontella dimensionen, granskar vi vad mottagaren tar emot. Det som tas emot av mottagaren M2 är inte händelsen H utan en signal eller ett uttalande om en händelse, dvs. SH. Här ser vi samma process som i det fösta stadiet, men det är all anledning att än en gång påpeka att meddelandets budskap inte ingår i meddelandet självt utan att meddelandets betydelse uppstår i interaktionen mellan mottagaren och meddelandet. Budskapet borde ses så att det har många potentiella betydelser. Innan meddelandet förts fram kan man inte till fullo se denna potential och meddelandets form är inte heller slutgiltigt bestämd före interaktionen mellan M2 och SE tar plats och resulterar i betydelsen SE1.

Tillgänglighet

I den horisontella dimensionen motsvaras den vertikala dimensionens tillgång av tillgänglighet. Precis som selektivitet hjälper det att bestämma vad som egentligen uppfattats. Det är en annan form av selektivitet men i det här fallet är det inte utfört av mottagaren men av förmedlaren. Det som förmedlaren väljer är alltså hur, och därför också till vem, meddelandet skall sändas.

Tillgängligheten har ökats mest i och med etermediesändningarna. Före radion var det endast de som kunde läsa som hade tillgång till information. Läskunskapen hade begränsats till den utbildade minoriteten som därför styrde vilken information den outbildade massan hade tillgång till. I och med att den allmänna undervisningen spreds ökade också rädslan för att de ”lägre klasserna skulle få idéer som inte var lämpliga för deras ställning”. Radio och tv gjorde informationen tillgänglig för de icke-läskunniga och kan därför ses som potentiellt starka aktörer för att trygga demokratin.

Modellens betydelse

Gerbners modell är trots allt bara en förlängning av Shannons och Weavers. Den definierar kommunikation som en förmedlare av meddelanden och trots att den går djupare än själva processen och på det sättet väcker frågor om betydelsen går den aldrig djupare in på problemen hur betydelserna skapas. Den tar S, meddelandets form eller den kod den använder, som given, medan förespråkarna för den semiotiska skolan skulle säga att det är just det som är kärnan i det hela.

Laswells modell

Harold Laswell har också skapat en av de tidigare modellerna som ofta citeras. Laswells modell granskar massmediernas funktion. Han menar att man måste granska följande steg i en process för att kunna förstå masskommunikation:

  • VEM
  • säger VAD
  • i vilken KANAL
  • till VEM
  • med VILKEN EFFEKT
Det här är egentligen en verbal version av Shannon och Weavers originalmodell. Den är fortsättningsvis lineär och ser kommunikationen som överförande av budskap. Med ”effekt” avses observerbar och mätbar förändring hos mottagaren och som har orsakats av identifierbara element i processen. Genom att ändra en av dessa element ändrar man hela effekten – om man ändrar sändaren, meddelandet, kanalen eller mottagaren så ändras effekten.

Newcombs modell

Alla modeller är ändå inte lineära. Newcomb har skapat en som introducerar en helt annan form, eftersom den är triangulär. Den största skillnaden ligger ändå i att den är den första modellen som introducerar kommunikationens roll i samhället eller i ett socialt förhållande. Newcomb menar att kommunikationens roll helt enkelt är att upprätthålla balans i samhället.


Newcomb
Newcomb


Newcombs modell

A och B är sändaren och mottagaren – de kan vara individer eller olika institutioner. X är en del av deras sociala omgivning. ABX är ett system, vilket innebär att dess interna relationer är beroende av varandra: om A förändras kommer också B och X att förändras. Och om A ändrar sitt förhållande till X kommer även B att bli tvungen att förändra sitt förhållande till antingen X eller A.

Om t.ex. A och B är vänner och X är något som är bekant för båda är det viktigt att A och B har samma inställning till X. Om de har det kommer systemet att vara i balans. Men om A tycker om X och B inte gör det kommer A och B ha press på sig att kommunicera tills de har funnit en något så när likadan inställning till X. Och ju viktigare X är i deras sociala omgivning desto viktigare är det att de hittar en gemensam syn på X. X behöver dock inte vara en sak eller en person – det kan vara vilken som helst del av deras gemensamma omgivning.

Det ökade kommunikationsbehovet kan ses om X förändras. A och B kommer genast att ha ett behov av att kommunicera tills de har uppnått en ny gemensam syn på X.

Newcomb antar i sin modell att människor behöver information. I en demokrati uppfattas informationen oftast som en rättighet men alltid uppfattas inte informationen som ett behov. Utan information kan vi inte känna oss som en del av samhället. Vi måste ha korrekt information om vår sociala omgivning för att dels kunna reagera på den och dels för att kunna känna igen de faktorer i vår reaktion som vi kan dela med våra närstående.

2.2 Kommunikation som betydelseproduktion

De modeller som beskrivits ovan är alla sådana som på olika sätt betonar själva kommunikationsprocessen, dvs. överföringen av ett meddelande från A till B. Därför koncentrerar de sig mest på medier, kanaler, sändare, mottagare, brus och feedback.

Men kommunikationen kan också granskas på ett annat sätt. I stället för att se på själva processen kan man se på hur kommunikationen skapar olika meningar, betydelser. Fiske ger ett exempel: för att kommunikation skall kunna uppstå måste jag skapa ett meddelande utifrån olika tecken. Detta meddelande stimulerar dig att skapa olika meningar för dig själv som på något sätt relaterar till de meningar som jag först skapade i mitt meddelande. Ju fler gemensamma koder i desto högre grad använder vi samma teckensystem och desto närmare varandra ligger våra två meningar om meddelandet.

Det här tänkesättet innebär att vi måste närma oss en ny uppsättning termer, såsom tecken, beteckning, ikoner, index, denotation, konnotation – alla termer hänvisar till olika sätt att skapa betydelser. Modellerna är inte lineära och innehåller inte pilar som visar kommunikationens riktning. Modellerna är strukturella och pilarna indikerar förhållanden mellan element i betydelseproduktionen. Dessa modeller utgår inte från att de finns olika steg eller stadier man måste gå igenom utan koncentrerar sig på att analysera de olika strukturella förhållanden som gör det möjligt för ett meddelande att betyda något, dvs., de koncentrerar sig på vad det är som gör tecken på papper eller ljud i etern till meddelanden.

Semiotik

Semiotik betyder teckenlära och det centrala för hela resonemanget är just tecknet. Vår begreppsvärld formas genom olika symboler och tecken. Ett tecken utgörs av ett innehåll som har ett bestämt uttryck. Tecknen kan vara både visuella och verbala och de bygger upp betydelser på liknande sätt i både bilder och texter.

Det finns tre huvudområden man kan granska inom semiotiken:
  1. Tecknet. Man undersöker olika tecken, på vilka olika sätt de kan överföra betydelser och det sätt de relaterar till människor som använder dem. Tecknen är konstruerade av människan och kan endast förstås i termer av hur människor använder dem.
  2. Koder. Koderna är system inom vilka tecknen är organiserade.
  3. Kultur. Den kultur inom vilken tecknen och koderna fungerar. Det här beror i sin tur på hur dessa koder och tecken används i deras egen existens och form.
Semiotiken fokuserar därför i första hand på texter, vilket de lineära processmodellerna inte gör. Det här är den ena stora skillnaden på synsätten. Den andra är hur man ser på mottagarens roll. Inom semiotiken har mottagaren, eller läsaren, en mycket aktiv roll. Inom semiotiken föredrar man beteckningen läsare, också då det gäller olika slags bilder, framför mottagare eftersom läsare förmedlar mera aktivitet och för att läsa är något vi lär oss och sålunda innefattar en kulturell dimension. Läsaren ger texten en betydelse i och med att han ser på den via sina egna erfarenheter, attityder och känslor.

Semiotiken är en mångvetenskaplig disciplin med språkliga, filosofiska och samhällsvetenskapliga inriktningar. På 1970-talet blev semiotiken ett populärt forskningsområde i Europa. Det finns två olika semiotiska inriktningar, den strukturalistiska och den pragmatiska. Den schweiziske lingvisten Ferdinand de Saussure är grundare av den första och amerikanen Charles S. Peirce av den andra.

Semantiska triangeln

Sambanden mellan verklighet och begrepp genom symboler och tecken illustreras ofta med den semantiska triangeln

Semantiska triangeln
Semantiska triangeln


Den semantiska triangeln

Det som vi uppfattar som verklighet bestäms av vår förmåga att registrera sinnesintryckens signaler till hjärna. Det enorma flödet av signaler till hjärnan leder inte automatiskt till att människan får användbara begrepp om världen - i stället är det så att man inte ser det man inte förstår. Först måste intrycken organiseras och först sedan kan man formulera vettiga tankar i sitt huvud. De behövs för att man ska kunna utbyta åsikter med andra. Människan har utvecklat ett system för att kunna omvandla verklighetens signaler till ett symbolsystem som inte bara kan förstås av henne själv utan också av andra och på det sättet kan människorna kommunicera med varandra.

Den semantiska triangelns olika delar måste hänga ihop. Om t.ex. verkligheten kopplas bort förlorar tecknen och symbolerna sin mening.

Ferdinand Saussure

Den schweiziske lingvisten Ferdinand de Saussure, skapade i början av 1900-talet den ena huvudriktningen inom semiotiken, den strukturalistiska betydelseteorin. Hans tänkande kan sammanfattas i fyra angränsande teorier:

  1. Språket existerar både som språksystem och som språkanvändning. Betydelsen uppkommer i systemet och därför är teckensystemet det viktigaste objektet för språkforskningen. Alla teckenspråk existerar på två sätt, dels materiellt, påtagligt i t.ex. meningar och utrop, dels i själva systemet, i spelreglerna. Tecknen kan få en betydelse först då de används i enlighet med vissa regler.
  2. Förhållandena mellan tecknen bygger på sociala överenskommelser, men de är bindande för individen. Ett tecken består av två element som hör samman: av tecknets form, det betecknande eller teckenbäraren och den föreställning den hänvisar till det betecknade (innehållet). Konkret existerar tecknet bara i sin teckenbärare, bokstäver, ljudvågor osv, medan innehållet existerar i teckensystemet vars koder reglerar hur teckenbärarna hänvisar till innehållet.
  3. Tecknets betydelse och värde är beroende av tecknets förhållande till andra tecken. Ensamt betyder ett tecken vanligtvis ingenting. Det får sitt värde först som en del av ett språksystem där det relateras till andra tecken.
  4. Språkanvändningen kännetecknas av val och kombination.
Tecknet

Beroende på ur vilket perspektiv man granskar ett tecken kan det ta sig olika skepnader. Perspektivet kan vara t.ex. denotativt eller konnotativt.

Denotation
I det denotativa perspektivet utläser man tecknets grundbetydelse. T.ex. den kemiska formeln för vatten är H2O och är kanske det mest entydiga tecknet för vatten, även om man kan få associationer till andra saker också av den. Det är bäst att använda det denotativa perspektivet när man vill undvika missförstånd, t.ex. då man skriver en facktext eller en bruksanvisning för hur man monterar en möbel. En sådan bruksanvisning kan även vara helt visuell, utan text.

Konnotation
I det konnotativa perspektivet väljer man tecken som har stort utrymme för bibetydelser, dvs. sådana som lämnar rum för tolkningar och associationer. Ju fler associationer ett tecken ger upphov till, desto mer konnotativt är det. I skriven text används ett mångtydigt språk flitigt i t.ex. poesin, medan konnotativa bilder är sådana som påverkar oss starkast känslomässigt. I synnerhet reklambilderna utnyttjar ofta de konnotativa effekterna kraftigt.

Kontext
Ett annat viktigt perspektiv på tecknet är i vilken kontext, dvs. i vilket sammanhang, det uppträder. T.ex. ett kors, som hänger om halsen på en hippie, förmedlar ett helt annat budskap än om det hängde om halsen på en biskop.

I det verbala språket, både i det talade och i det skrivna, är det den inre kontexten som är betydelsefull. Ett språkligt yttrande hör alltid ihop med sin omedelbara omgivning men det kan också syfta på mera avlägsna delar i texten eller samtalet. Helheten är dock alltid avgränsad, t.ex. av pärmarna i en bok.

I en bild spelar de olika elementen samman i en inre kontext. Det betyder ändå inte att den yttre kontexten inte skulle vara betydelsefull - t.ex. kan en konstnär lägga ner stor möda på att placera sitt konstverk i ett lämpligt yttre sammanhang.

Tolkning
Människans hjärna har en otrolig förmåga att ta till sig intryck och sedan tolka dessa. Vi kan avläsa den information som vår omgivning förmedlar med hjälp av alla våra sinnen. Med känselsinnet kan vi skilja på skillnaden mellan varmt och kallt och hårt och mjukt och med synsinnet tar vi emot uppskattningsvis två tredjedelar av vår hela reception. Det innebär att den visuella aspekten är mycket viktig vid tolkningen av tecken.

Hjärnans visuella reception är speciellt inriktad mot att utföra vissa avläsningar av de inströmmande synintrycken. Människan försöker bearbeta en kaotisk omvärld genom att på många olika sätt försöka bringa ordning och reda i kaos. Den visuella receptionen är exempelvis inriktad mot ordning, helhet och kontrast.

Koder

Saussure definierar två sätt på vilka tecken organiseras till koder: paradigm och syntagm. Ett paradigm är en uppsättning tecken från vilken den som skall användas väljs. Trafikmärkenas former - fyrkantig, rund, triangulär – är ett paradigm, precis som de symboler som kan placeras i dem. Ett syntagm är ett meddelande i vilket de valda symbolerna införs. Ett trafikmärke är en syntagm, eftersom det är en kombination av vald form och vald symbol. I språket är det igen vokabulären som är paradigmet och satsen syntagmet. Det innebär att alla meddelanden innefattar ett urval (från ett paradigm) och kombination (till ett syntagm).

Saussure var övertygad om att tecknets betydelse huvudsakligen bestämdes av dess förhållande till andra tecken. Det är i detta sammanhang hans lingvistiska grund syns tydligast och det är också på den här punkten han mest skiljer sig från Peirce.

Paradigm
Ett paradigm är alltså en uppsättning tecken från vilken endast ett får väljas, t.ex. bokstäverna i alfabetet. Det är det skrivna språkets paradigm och illustrerar paradigmets två huvuddrag:
  1. Alla paradigmets delar måste ha något gemensamt: de måste dela karaktäristika som bestämmer deras delaktighet i sitt paradigm. Vi måste veta att M är en bokstav och sålunda en del av det alfabetiska paradigmet.
  2. Varje enhet måste vara klart avskild från alla de andra i paradigmet. Vi måste kunna se skillnad på tecken i ett paradigm både vad gäller deras teckenbärare och det de betecknar.
Syntagm
När vi väl har valt en enhet från ett paradigm kombineras det vanligtvis med andra enheter. Denna kombination kallas för syntagm. Det betyder att ett skrivet ord är en visuell syntagm som består av en sekvens av paradigmatiska val av bokstäver ur ett alfabet. En sats är syntagm av ord.

En av syntagmens viktigaste aspekter är de regler eller konventioner enligt vilka man kombinerar olika enheter. I ett språk talar vi om grammatik eller syntax och i musiken om melodi.

Charles S. Peirce

Charles S. Peirce betecknas ofta som semiotikens fader. Medan Ferdinand Saussure som lingvist intresserade sig mest för språkliga frågor hade Peirce ett något vidare perspektiv. Peirce anses allmänt vara grundare för den amerikanska semiotiska traditionen och han förklarade sin modell mycket enkelt. Ett tecken är något som står för något för någon på något sätt eller i någon egenskap. Ett tecken är alltså en representation för det som Peirce kallar objekt. Ett objekt behöver dock inte finnas i verkligheten.

Termen tolkare står för den begreppsuppfattning tolkaren får då han ställs inför tecknet. Pilarna i bilden går åt båda hållen för att visa att varje begrepp måste ställas i relation till de övriga.
external image lainaus.gif

Enligt denna definition är det som endast representerar sig själv inte ett tecken. T.ex. en hammare är en hammare och inte ett tecken. Däremot kan man göra vad som helst till ett tecken. Om man granskar saken närmare ser man att varje föremål hör till ett sammanhang och representerar på det sättet just det sammanhanget. Hammaren (och skäran) kan ses som kännetecken för arbetarrörelsen och de socialistiska staterna. Hammaren representerar också byggande, på det sättet att det för tankarna till att bygga, byggare osv.

Peirce
Peirce


Peirces termer kan grupperas som ovan. Varje begrepp står i förhållande till varandra.

  • Tecken hänvisar till något (objekt) utanför sig självt.
  • Tecknet förstås av någon, talar till användaren (interpretant).
  • Tolkning är en betydelseproducerande effekt.
En annan viktig skillnad mellan processmodeller och semiotiska modeller är att de inte gör skillnad mellan kodning och avkodning. Interpretant är ett mentalt koncept för tecknets användare, oberoende av om det är den som talar eller lyssnar, läser eller skriver. Avkodning är lika aktivt och kreativt som kodning.

Peirce menar att ett tecken kan knytas till ett objekt på tre olika sätt:
1. index – uttrycker ett direkt orsakssammanhang som att rök indikerar eld,
2. ikon – avbildning av objektet,
3. symbol – ett arbiträrt (godtyckligt) tecken för en företeelse, t.ex. språk.

Ett språk, som alltså är en symbol, utgör en socialt etablerad överenskommelse. En sådan överenskommelse mellan individer i grupperingar och språkområden kallas kod. Denna överenskommelse är dock inte medveten utan växer fram ur interaktionen mellan individerna. Det kan också finnas medvetna koder, som t.ex. chiffer.

Du kan läsa mer om Peirce på www.peirce.org.

Ogden och Richards

Ogden och Richards kom ungefär samtidigt som Peirce fram till en liknande modell. De talar om referent där Peirce talar om objekt och referens där Peirce talar om tolkare. I Ogden och Richards modell är referent och referens direkt kopplade till varandra, vilket också gäller symbol och referens. Däremot är symbol och referent bara indirekt kopplade till varandra. Eftersom Ogden och Richards inte anser att alla element står i lika balans till varandra kommer de närmare Saussure än Peirce. Även Saussure gav förhållandet mellan tecknet och den yttre omgivningen rätt liten betydelse. Ogden och Richards betonar – precis som Saussure – tecknets roll. Våra symboler styr och organiserar våra tankar och referenser och våra referenser organiserar vår uppfattning av verkligheten. Symbol och referens i Ogden och Richards modell liknar betecknad och betecknare i Saussure.

2.3 Informationsbehov

Informationsbehov kan definieras på många olika sätt. I sin enkelhet uppstår det informationsbehov då vi hamnar i en situation som vi inte kan bemästra med vår existerande kunskap. Vi behöver då mera information för att klara av problemet.

Vi har alla en grundläggande kunskapsmängd lagrad i vår hjärna som vi använder i samband med olika vardagliga och mindre vardagliga uppgifter. Ibland kan vi stöta på problem som vi inte klarar av. Det kan handla om att lösa problem, fatta beslut eller om att utnyttja olika möjligheter som dyker upp. Om vi inte klarar av problemet med hjälp av den kunskap som vi har just då, krävs det kunskapstillägg. Vi har med andra ord ett informationsbehov. Informationsbehovet är den ursprungliga orsaken till att det sker en informationssökning genom vilken vi kan få ett kunskapstillägg.

Informationsbehovet kan vara såväl subjektivt som objektivt. De subjektiva behoven är de som individen själv uppfattar sig ha, de objektiva är de behov som man utifrån kan anse vara rimliga eller nödvändiga att ha. Informationsbehovet kan delas upp i tre typer: behovet av ny information, behovet av att förklara redan existerande information och behov av att bekräfta redan existerande information. Informationsbehov kan vidare delas in i regelbundna eller tillfälliga behov. Exempel på regelbundna behov kunde till exempel vara att kontinuerligt följa med ett visst ämne. I sin enkelhet kunde detta handla om att hålla sig up-to-date med nyheterna. Det kan också röra sig om sådan information som behövs för dagligt bruk, dvs. uppgifter som behövs för ett mer löpande arbete. Exempel på tillfälliga behov kan till exempel vara informationssökningar som man gör för att lära känna tidigare arbeten inom ett visst område.

Informationsbehovet är ofta individuellt och beroende av användarens personliga egenskaper. Dessa kan bland annat vara personens utbildning, vanor, övertygelser, uppfattningar, ålder, kön, kognitiva färdigheter, motivation och attityder. Även kulturen har visat sig påverka informationsbehovet. Andra faktorer som kan påverka eller förorsaka ett informationsbehov är bland annat miljö, yrke, arbetsplats och uppgift.

Tom Wilson, 1981, 1994

I sin modell för informationssökningsbeteende från 1981 talar Tom Wilson om tre olika typer av informationsbehov: kognitiva, känslomässiga och fysiologiska. Enligt Wilson kan ett informationsbehov uppstå av personliga skäl, på grund av individens roll i livet eller i arbetet eller på grund av den omgivning som individen lever eller jobbar i. Vidare ser Wilson tre olika hinder för en lyckad informationssökning. Dessa har sitt upphov i samma faktorer som ligger till grund för informationsbehovet och de kan vara personliga, rollrelaterade eller bero på omgivningen.


external image wilson.gif

Fig. 1 Wilsons modell för informationsbehov och informationssökningsbeteende. (1981-1994)

Wilson utvecklade sin modell ytterligare år 1994 genom att förena den med Ellis modell om informationssökningsbeteende. Ellis modell förklaras senare i mera detalj.

Brenda Dervin, 1976-

Brenda Dervin talar i sin ”Sense-making-teori” om varför ett informationsbehov uppstår. Allt sedan teorin lanserades för första gången 1976 har Dervin utvecklat den vidare. Teorin utgår ifrån antagandet att livet inte är en kontinuerlig vandring längs en jämn väg, utan vägen är full av intellektuella fallgropar. När världen plötsligt blir obegriplig, dvs. då vi råkar ut för något som vi borde förstå men inte gör det, uppstår ett kunskapsgap som vi bör fylla innan vi kan fortsätta vår vandring. Vi får ett informationsbehov. Med andra ord så kan man säga att vid en given punkt i tid och rymd möter vi ett problem som vi inte kan klara av med vår existerande kunskap. Vi måste alltså få mera kunskap för att kunna bearbeta problemet och gå vidare. För att kunna öka vår kunskap behöver vi mera information.

Nick Belkin, 1980

Även Nick Belkins ASK-modell (Anomalous State of Knowledge, 1980) beskriver hur människor söker information i problemsituationer där de upplever att deras kunskap är otillräcklig. Även han talar om fallgropar och gap som måste överbryggas för att individen skall kunna fortsätta med sitt liv på ett meningsfullt sätt. Belkin var särskilt intresserad av konstruktion av informationsåtervinningssystem. Enligt teorin om kunskapsanomali uppstår informationsbehovet ur en anomali i användarens kunskapsstatus. Anomalin eller kunskapsluckan kan uppstå i samband med problemlösning eller beslutsfattande både inom det professionella livet och i vårt vardagsliv. Den identifierade kunskapsanomalin modifieras språkligt så att den kan formuleras till en fråga som kan ställas till informationsåtervinningssystemet.

3.4 Carol Kuhlthau, 1988

Carol Kuhlthau lanserade sin teori år 1988. Hon kopplar informationsbeteendet till människors inlärningsprocess och beskriver de olika kognitiva stadier som en individ måste genomgå då han/hon genom att lära sig får ett allt bättre grepp om lösningen av sina problem. Modellen omfattar även känsloaspekter. Den beskriver hur människors sinnesstämning och informationsbeteende förändras under olika stadier av inlärningsprocessen. Kuhlthaus modell över informationssökningsprocessen är uppbyggd av sju steg som följer sökprocessen och tar hänsyn till de känslor, tankar och handlingar som är kopplade till de olika stegen.

Vid det första steget (task initiation) i Kuhlthaus modell blir individen medveten om att kunskap saknas, vilket åtföljs av känslor av osäkerhet. För att komma vidare måste individen känna igen informationsbehovet och samla material som kan hjälpa att formulera problemet. Osäkerhetskänslan övergår i känslor av optimism då individen identifierat problemet och därmed kunnat avgränsa sökområdet. Detta sker vid det andra steget (topic selection) i Kuhlthaus modell. Nästa steg (prefocus exploration) handlar om att gå in på djupet i ämnet ifråga för att få en noggrannare uppfattning om området. Känslorna växlar mellan förvirring och osäkerhet. Men vid nästa steg inträffar en vändpunkt vad gäller känslorna. Vid det fjärde steget (focus formulation) avgränsas området ytterligare och problemet kan formuleras. Då problemet formulerats övergår känslorna till optimism, klarhet och ökat självförtroende och intresse för ämnet. Det femte steget (information collection) handlar om att samla information som kan hjälpa vid problemlösningen. Eftersom problemet är formulerat söks information endast från ett mycket begränsat område. Man känner sig säker på vad man gör och har en klar riktning i sina handlingar. Det nästsista steget (search closure) handlar om att kunna bestämma när man skall sluta samla in material. Då beslutet har fattats och individen är nöjd med det insamlade materialet kan man gå in i det sista steget (starting writing) och börja skriva. Då upplevs ofta känslor av lättnad och framgång, förutsagt att sökningen har lyckats.

external image kulthaus.gif
Fig. 2 Kuhlthaus modell för informationssökningsbeteende (1991)

Kuhlthau utvecklade sin modell genom att studera skolelevers informationssökningsbeteende, men samma faser och känslor kan identifieras i samband med alla informationsbehov.

David Ellis, 1989

David Ellis intresserar sig också för informationssökningsprocessen. I sin modell, som baserar sig på en studie av hur forskare inom samhällsvetenskaper söker information, har han urskilt sex olika typer av beteenden. Precis som Kuhlthau urskiljer han olika stadier i sökprocessen, men han förknippar dem inte med känslor på olika nivåer som Kuhlthau gör. I varje steg i Ellis modell beskrivs en rad möjliga handlingsmönster.

Ellis modell inleds med (starting) aktiviteter som är karakteristiska för inledningen av en informationssökning. Ett vanligt sätt är att via informella källor få tips om till exempel litteratur som kan vara till nytta för problemlösningen. Därefter följer man (chaining) kedjor av referenser och citeringar, antingen framåt eller bakåt i tiden från en nyckelartikel för att komma djupare in i ämnet. Sedan (browsing) utförs en översiktlig informationssökning i material av potentiellt intresse. Ett typiskt sätt är att bläddra i tidskrifter eller att söka igenom de bibliotekshyllor som innehåller material om ämnet i fråga. Nästa steg, differentieringen (differentiating), innebär att man jämför olika källor och rangordnar dem efter kvalitet eller område. Därpå följande steg (monitoring) innebär löpande bevakning av vissa informationskällor. Man följer alltså med utvecklingen inom ämnet genom att bevaka de källor som är relevanta. Detta steg efterföljs av en systematisk insamling av material ur specifika källor för att hitta relevant material (extracting). Därefter bör informationen bestyrkas och kontrolleras (verifying) och till slut (ending) gör man en avslutande informationssökning för att kunna komplettera arbetet.


external image ellis.gif

Fig. 3 Ellis modell för informationssökningsbeteende (1989)

Kategorierna i Ellis modell representerar främst olika aktiviteter som kan förekomma vid olika tillfällen beroende på hur användarens personliga informationsbehov utvecklas under arbetet och beroende på vad problemet i fråga kräver. Aktiviteterna kan kombineras och de kan även gå in i varandra.

Gary Marchionini, 1995

Gary Marchionini behandlar i sin bok Information seeking in electronic environments informationssökningsstrategier främst i elektroniska miljöer. Enligt Marchionini är browsingstrategier speciellt användbara då problemet som skall lösas ännu inte har preciserats eller identifierats exakt. Browsing är alltså en särskilt effektiv strategi då man vill få en överblick över ämnet. Marchionini skiljer mellan fyra olika browsingstrategier: scanning, observing, navigating och monitoring. Scanning bygger på att användaren är medveten om sitt informationsbehov och kan jämföra funnet material med sin problemställning. Observationer är kanske den vanligaste strategin och innebär helt enkelt att man observerar ett bestämt område, en händelse eller organisation för att samla in information. Vid navigeringsstrategin vet informationssökaren vad han letar efter och har hela tiden kontroll över sökningen. Monitoring är nära besläktad med scanning. Enligt Marchionini är skillnaden mellan monitoring och scanning den att monitoring även kan användas i mindre strukturerade miljöer.

2.4 Informationens kvalitet

Då man hela tiden stöter på mera och mera information kan det vara svårt att hitta den information som man behöver. Informationsöverflödet och det ökade intresset för information har fört med sig ett ökat intresse för att granska informationens kvalitet. Eftersom all information kostar någonting på ett eller annat sätt, är det viktigt att man inte behöver betala för sådan information som man inte alls behöver. Det är förstås mycket svårt att prissätta information, men det är viktigt att minnas att all information kostar. Alla varor och produkter på marknaden har någon gång planerats, testats och utvecklats. Det har med andra ord krävts kunskap för att tillverka dem. Kunskap som troligtvis inte skulle ha varit möjlig utan informationstillägg. Produkterna har alltså en kunskapsbaserad bakgrund.

För att inte betala för irrelevant information bör man evaluera informationens kvalitet. Informationens kvalitet och värde har ofta analyserats utgående från både den givande och den mottagande parten, från producenten och konsumenten. Olika individer har i olika sammanhang olika mått på kvalitet. Det finns ett generellt, s.k. aktuellt värde, dvs. den uppfattade nyttan. Med andra ord vad man får och hur man får det. Att kunna lita på informationen handlar mer om att kunna lita på dess sändare. Sändarens status är också relevant då man evaluerar informationens objektivitet och sanningshalt. Att kunna evaluera sändarens pålitlighet och trovärdighet är speciellt viktigt då det gäller information som distribueras via Internet. Eftersom vem som helst helt fritt kan publicera vad som helst är det viktigt att man vet att man kan lita på sändaren. Idag då informationens tillväxthastighet kanske är snabbare än någonsin tidigare i historien är det viktigt att informationen är aktuell. Redan några år, eller i vissa fall t.o.m. några månader gammal information kan vara föråldrad. Informationen bör förstås också vara giltig, det vill säga överensstämma med det ämne som sökts, och motsvara användarens förväntningar. Om man söker information om hundar har man ju ingen nytta av information om katter. Den erhållna informationens precision, dvs. antalet relevanta träffar i relation till antalet återfunna träffar vid en sökning, är ett mått som främst avspeglar informationssystemets effekt. Likaså gör återvinningsgraden. Återvinningsgraden mäter informationssystemets förmåga att ta fram relevanta informationsmängder ur det totala utbudet relevant information. Även estetiska värderingar spelar en stor roll, eftersom vi har en benägenhet att ha större tilltro till ett professionellt, snyggt och välformulerat budskap. Detta kriterium uppmärksammas speciellt i fråga om Internetbaserade källor. Om en källa ser amatörmässig ut kommer vi knappast att lita på informationen den ger. Andra faktorer som kan påverka vår syn på informationens kvalitet är till exempel tillgänglighet, begriplighet, fullkomlighet, bearbetbarhet, mångsidighet, pris, användarnas attityder och systemets användarvänlighet.

En vedertagen uppgift för biblioteken och andra informationstjänster är att utföra kvalitetskontroll av informationsresurser för användarnas del. Medievalet har fungerat som garanti för kvalitet. Att dokumenten är väsentliga för den användargrupp som biblioteket betjänar räcker inte, utan de måste även vara tillförlitliga, aktuella och högklassiga. Traditionellt har utgivarna säkerställt nivån på informationsresurserna genom peer review och redaktionskontroll. Peer review innebär att manuskripten bedöms av sakkunniga innan de publiceras. Redaktionskontroll innebär oftast att bedöma publicerade uppgifters tillförlitlighet. Till biblioteken har man i regel anskaffat kvalitetskontrollerat material av det här slaget. Därtill är personalen kompetent att bedöma publikationernas tillförlitlighet för kundernas del.

Datanätens uppkomst har inneburit en märkbar sänkning av publiceringströskeln. Under vissa förutsättningar kan vem som helst offentliggöra sina intellektuella alster på webben. Härmed förekommer för det mesta ingen kvalitetskontroll i samband med publiceringen, vilket gör valet av tillförlitliga informationsresurser svårt. Därtill försvårar webbpubliceringens snabbhet och volym en aktuell och heltäckande kritisk recension av resurserna. På grund av detta kan det högklassiga materialet på webben dölja sig bland mängder av lågklassigt, rentav otillförlitligt material.

Man håller dock i allt större utsträckning på att utveckla liknande etablerade publiceringsregler för materialet på webben som för tryckt material. För att kommersiella och vetenskapliga utgivare som börjat publicera på nätet skall nå framgång i sin verksamhet bör man kunna lita på kvaliteten hos den information de erbjuder. För att detta skall vara möjligt bör utgivarna använda sig av beprövade kvalitetsutvärderingsmetoder, dvs. peer review och redaktionskontroll. Högst sannolikt kommer det på Internet i framtiden att utvecklas även andra mekanismer som komplement till kvalitetsutvärderingarna.

2.5 Informationens tillväxt

I dagens läge är informationens tillväxthastighet större än någonsin tidigare. Informationens tillväxtkurva är exponentiell. Det förekommer visserligen variationer som beror på informationens art, till exempel ökar medicinsk information betydligt snabbare än folkloristisk.

På 1600-talet, då tillväxten började på allvar, var informationens dubbleringstid fortfarande ca 1400 år. Mellan 1753 och 1800 var dubbleringstiden ca 87 år. Om dagens situation finns det inte några säkra siffror. Derek de Solla Price estimerade dubbleringstiden till 10-15 år, medan professor Brian Vickery uppskattar den till ca 25 år. Anderla däremot anser i sin uppmärksammade rapport från 1973 att den vetenskapliga produktionen av information kommer att sjudubblas under 15 år. Price har också utgående från Robert Mertons forskning formulerat en hypotes om att det råder en princip om kumulativ förmån inom den vetenskapliga publikationsverksamheten. Detta innebär att vetenskaplig framgång föder mera framgång: en forskare som skrivit många artiklar publicerar fler med större sannolikhet än en mindre produktiv person.

Även om många uppskattningar av tillväxthastigheten är överdrivna kan man konstatera att vi redan under flera årtionden levt i en informationsexplosion. Många har frågat sig hur länge detta skall fortsätta. Det förs hela tiden fram åsikter om att informationstillväxten så småningom skall avta, lämna den exponentiella tillväxtkurvan och i stället närma sig en logistisk S-formad sådan. Många intressanta fenomen bottnar i den exponentiella tillväxten. Om till exempel all världens information, kunskap och antalet vetenskapsmän dubbleras vart 15 år, betyder det att cirka 2/3 av den kunskap och information som någonsin producerats i världen och av de vetenskapsmän som någonsin har levt, har gjort det under den nu levande vuxna generationens liv.

2.6 Informationskällor

Informationskällor kan indelas i två huvudkategorier. Skriftlig information kallas vanligen formell information, och muntlig information kallas informell information. De exakta definitionerna på informell och formell information varierar. Som formella informationskällor klassificeras ofta tryckta medier, exempelvis böcker, tidskrifter, bibliografier m.m. Till de informella källorna räknas främst muntliga källor, t.ex. personliga kontakter, konferenser, seminarier och liknande. Distinktionen formell och informell information kan nyanseras ytterligare genom uppdelning i externa och interna källor. Interna källor är de informationskällor som finns inom organisationen och externa de källor som finns utanför organisationen.

external image informationskallor.gif

Tab. 1 Informationskällornas kategorisering

Skillnaden mellan formell och informell information ligger framför allt i att formell information kan lagras och göras tillgänglig för en stor publik. Informell information begränsas däremot till en liten grupp, och då informell information inte kan lagras blir det en form av temporär information. (Föreläsningar i kursen Informationskällor, Jonas Holmström, 2002)

Informationsresurser kan också indelas i primära och sekundära informationskällor. Med primära informationskällor avses informationskällor som ger en förstahandsredovisning av någonting. Primära informationskällor är t.ex. handlingar, föredrag och primärpublikationer. En primärpublikation är en publikation där forskningsresultat eller någon annan skriftlig produkt publiceras för första gången. En sekundär informationskälla är en informationskälla i vilken material ur primära informationskällor sammanställts, sammanfattats, bearbetats eller klassificerats. Typiska sekundära informationskällor är register som skall leda användaren vidare till den primära informationskällan. Till denna grupp hänför sig bl.a. litteraturförteckningar, bibliografier och systematiskt ordnade länklistor. Under nätverkens tid har länksamlingarna blivit allt viktigare sekundära informationskällor.

Källor

Belkin, Nicholas: Interaction in information systems, 1985

Fiske, John: Kommunikationsteori. En introduktion, 1997.

Kärki, Riitta: Tieteellisen viestinnän tutkimus. I: Tiedon tie: johdatus informaatiotutkimukseen. Red. Ilkka Mäkinen. BTJ Kirjastopalvelu: Helsinki. S. 201-228, 1999.

Kuhltau, Carol: Seeking meaning: a process approach to library and information services, 1994

Kunelius, Risto: Budskapets betydelse, 1998.

Marchionini, Gary: Information seeking in electronic environments, 1995

Vakkari, Pertti: Tiedonhankinnan tukeminen ja informaatiotutkimus. I: Tiedon tie: johdatus informaatiotutkimukseen. Red. Ilkka Mäkinen. BTJ Kirjastopalvelu: Helsinki. S. 9-31, 1999.

Wilson, T: Information behaviour: an interdisciplinary perspective. Information processing and management, vol. 33, no. 4, 1997

Wilson, T: Models in information behaviour research. Journal of documentation, vol. 55, nr. 3, juni 1999.

Åstrand, Anders: Med språket som verktyg.

Muntliga källor:

Föreläsningar i Information management, Mariam Ginman, 2002


Föreläsning 3: informations- /kommunikationsteknologins utveckling och mediernas uppkomst

Under den här föreläsningen granskar vi hur den mänskliga kommunikationen har utvecklats och samtidigt även hur medierna uppkommit.

3.1 Kommunikationens utveckling

Kommunikationens historia är lika lång som hela mänsklighetens historia medan masskommunikationens historia är betydligt kortare, bara 500–600 år.

Den kanadensiske medieforskaren Harold Innis, som skrev sina främsta verk i början av 1950-talet, granskade kommunikationen utgående från den kommunikationsteknologi som varit förhärskande. Han konstaterade att man utgående från detta kan identifiera tre faser:
  1. det talade språkets tid,
  2. det tryckta språkets tid,
  3. det elektroniska språkets tid.
Vissa forskare har under senare år konstaterat att denna indelning borde kompletteras med en fjärde period, nämligen det digitala språkets tid.

3.2 Talspråkets tid

Som nämndes under den första föreläsningen, skiljer sig människan från djuren framförallt för att han med hjälp av talspråket kan skapa en förbindelse till andra människor och för att han använder de redskap han har skapat för att livnära sig.

Homo sapiens utvecklades för tiotals eller hundratusentals år sedan. Han skilde sig från sina föregångare närmast i att han klarade av ett organiserat samarbete med andra människor.
Samarbetet förutsatte ett talspråk, att man utvecklade olika uttryck med en specifik innebörd. Samarbetet behövdes då man jagade storvilt, eftersom en människa, om än effektivt beväpnad, inte klarade av att fälla t.ex. en mammut ensam. Och då flera människor jagade tillsammans utvecklades olika sätt att kommunicera. Dessutom förutsatte jakten att det fanns ledare som styrde de övriga med sina order.

Just ord i imperativ (befallningar) behövdes för att t.ex. varna för en annalkande fara. Detta befallningsspråk var mycket effektivare än de tidigare formerna med lock- och klagorop, eftersom de nya orden gav möjlighet att peka på förhållanden i tid och rum: upp, ner, fram, bak, tyst, hårt osv. Samarbetet förutsatte också ett kreativt tänkande för att kunna förstå situationen. Dessutom krävdes en förmåga att ta emot befallningar från andra.

Genom språket kunde människan också förstå att han hörde till ett samhälle och att han i det skötte vissa uppgifter. Han kunde lösgöra sig från situationen och kontrollera den med sina tankar – han var en varelse som styrde sig själv. Dessutom kunde han också frigöra sig från tid och rum och uttrycka framtid och förflutet. Han kunde minnas och fantisera. Språket fick senare också en påpekande (indikativ) och en frågande (interrogativ) form. Människan som hittills hade tagit emot och gett befallningar började nu fråga och beskriva och blev således allt intelligentare.

Människorna har alltid bott i flockar, men då deras förmåga att kommunicera med varandra blev bättre, blev också flockarna allt större. Efterhand började man också varna andra än medlemmarna i den egna flocken för faror. Man kunde varna andra flockar – samhällen – genom att slå på trummor eller skicka röksignaler. Dessutom började man märka sina djur för att upplysa andra samhällen om vem djuren tillhörde.

Du kan göra ett virtuellt besök i Chavet-grottan i Frankrike. Målningarna i den är över 30 000 år gamla.

3.3 Skriftspråkets tid

Kommunikationen i staterna

Redan för 5 000–10 000 år sedan uppstod de första staterna. De var en utveckling från storbyarna. Det som är kännetecknande för en stat är att man har något slag av central styrning och ett militärt försvar. Gemensam styrning och gemensamt försvar kräver också att det finns gemensamma lagar. För att lagarna skall kunna följas ordentligt krävs också att de skall finnas nertecknade på något sätt.

Ur detta behov utvecklades skriftspråket. Den första nedtecknade lag, som man känner till, är Hammurabis lag i det forna Babylonien. Efter hand som handelns roll blev viktigare ökade också behovet av att kunna skapa en skriven bokföring.

Romerska imperiet 500 fKr-400 e. Kr.

Det romerska imperiet var ett mycket vidsträckt område som sträckte sig runt hela Medelhavet. För att hålla ihop det jättelika landet skapades postverket (cursus publicus). Det kan ändå inte jämföras med dagens post, eftersom det romerska imperiets postverk endast var avsett för statligt bruk.

I romarriket förmedlade man främst sina åsikter per brev. Även om brevet var avsett för en viss person kopierades det också åt andra personer att läsas. Exempel på sådana brev kan man till exempel hitta i Nya Testamentet. Romarna spred också sina åsikter genom att skriva dem på väggen.

Rötterna till dagens presshistoria kan faktiskt hittas just i Romarriket. Acta Diurna (Dagens nyheter) har många gånger kallats för den första tidningen. Egentligen var det dock ett nyhetsbrev som utkom på Ceasars tid. Breven skrevs ner på diktamen och kopierades av slavar i ett slags dupliceringsfabriker.

Nyhetsbrev gavs ut på olika håll i världen ända fram till 1600-talet då man började producera egentliga tidningar.

3.4 Tryckpressarnas tid

År 1447 startade silversmeden Johannes Gutenberg det första boktryckeriet tillsammans med skönskrivaren Peter Schöffer och affärsmannen Johann Fust i Mainz i Rhendalen. Några år senare uppstod den kända tryckta 42-radiga Gutenberg-bibeln, vars teckensnitt mycket noggrant följer den dåtida skönskriften.

Tryckeriets idé var enkel. Man gör en gjutform av varje bokstav och så gjuter man ett stort antal lösa tecken (där bokstaven var spegelvänd). Efter det sätts texten i en ram och bokstäverna penslas med bläck, man sätter ett papper över och pressar pappret mot bokstäverna och texten trycks på papperet. Samma procedur kan upprepas hundratals och tusentals gånger, och då kan man med liten möda göra tusen kopior av den ursprungliga texten. När man är färdig plockar man ut bokstäverna ur ramen och plockar in bokstäverna i sina egna fack.

Egentligen uppfann Gutenberg inte en enda del av själva boktrycksteknologins själv, utan de kunde själva kombinera delarna till fungerande helheter. Kineserna hade tryckt med träplattor redan på 100-talet och tekniken var även känd i Europa. Bläcket var redan en gammal uppfinning och man kunde tillverka papper av lump. I Korea använde man metallbokstäver redan 100 år före Gutenberg.

I början av 1500-talet fanns det tryckerier i 300 olika europeiska städer. Det första finländska tryckeriet grundades i Åbo år 1642. Mikael Agricolas böcker trycktes i Stockholm. Främst tryckte man böcker på latin, men även böcker på de nationella språken i ämnen som var dittills kända. En av orsakerna till att trycka böcker på de nationella språken kan ha varit rent kommersiell – boktryckarna var företagare som ville utvidga sin kundkrets från det lärda fåtalet som behärskade latin till bredare massor. Boktryckerierna gjorde informationsspridningen mer demokratisk.

Till en början såg man inte boken som en politisk kraft men ganska snart märkte man att böckerna också kunde främja intressen som inte var förenhetliga med härskarens. Under medeltiden hade kyrkan haft monopol på de handskrivna böckerna. Det var munkarna som kopierade böcker för kyrkliga behov. Böcker som inte var förenhetliga med kyrkans läror spreds inte. Boktryckeriernas typografiska kultur gjorde att detta monopol hävdes. Skrifter började ges ut som billig serieproduktion, böckerna blev billigare och begripliga även för de stora massorna. Antalet läskunniga ökade och all slags information spreds friare än tidigare.

Tryckta tidningar

Många av de första tidningarna, eller nyhetsbreven, uppstod av rent kommersiella skäl. Boktryckerierna började ge ut egna nyhetsbrev för att kunna sysselsätta boktryckarna. På 1600-talet fick tidningarna regelbunden form och utgivningstakt. De första egentliga tidningarna var bland andra Relation i Strasbourg år 1609; Weekly News, London, 1622 och Ordinari Post Tijdender, Stockholm, 1645. Dessa tidningar utkom förhållandevis sällan, ungefär en gång per vecka.

Att tidningarna till en början var få och utkom förhållandevis sällan berodde bland annat på att man behövde tillstånd för att ge ut tidningar och på att tidningarna censurerades. Tidningarna kom att vara språkrör för den styrande makten och t.ex. Ordinari Post Tijdender upprättades av statsmakten då Axel Oxenstierna, Gustaf II Adolfs mäktiga rikskansler, ville berätta om sina åsikter och beslut till vidare kretsar.

Forskarna tvistar om hur pressen egentligen har uppstått. Ibland har man föreslagit s.k. mässrelationer som de första tidningarna. De utgavs från och med år 1588 regelbundet varje halvår i samband med mässorna i Frankfurt. De fyllde mässornas informationsbehov och innehöll även ”nyheter” – även om dessa oftast var mycket gamla och inte kunde tävla med nyhetsbreven.

Man har också föreslagit att Rohrschacher Monatsschrift, vars hela årgång från 1597 finns sparad, skulle vara den äldsta tidningen. Som namnet säger, utkom tidningen en gång i månaden och innehöll nyheter. Om den hade utkommit oftare hade den säkert fått titeln som den äldsta tidningen. Nu är det oftast tidningarna Relation, som utgavs i Strassbourg, och Avisa, som utgavs i Augsburg, som får den titeln. Exemplar av Relation finns sparade sedan 1609. Båda tidningarna utkom en gång i veckan men avvek båda från dagens tidningar i och med att de enbart berättade om en nyhet i varje tidning. År 1615 började Frankfurter Journal, som nämndes ovan, ges ut och i den publicerades flera nyheter i varje nummer.

Under de därpå följande åren började flera tidningar ges ut i olika länder:
- Cuorante uyt Italien, Amsterdam 1618
- Weekly News, London 1622
- Gazette de France, Paris1631
- Gazeta, Barcelona 1641
- Ordinari Post Tijdender, Stockholm 1645
- Rigasche Rundschau, Riga 1680
- Revalsche Post-Zeitung, Tallinn 1689
- Public Occurences, Boston 1690.

På 1600-talet var all slags kommunikation långsammare än i dag. T.ex. var det snabbaste fortskaffningsmedlet då ännu hästen. Trots det växte elitens behov av nyheter och intresset för utrikesnyheter växte i samband med att 30 åriga kriget inleddes 1618. Leipziger Zeitung svarade år 1660 på dessa behov och började utkomma dagligen.

En av de främsta tryckfrihetsförespråkarna var österbottningen Anders Chydenius. Han lyckades driva igenom den kanske liberalaste tryckfrihetsförordningen i Europa år 1766. Det ledde till att den första dagstidningen – med dagens mått mätt – grundades i Sverige år 1767. Tidningen hette Dagligt Allehanda.

Elittidningar

Övergången från nyhetsbrev till dagstidningar var förhållandevis odramatisk. Man började helt enkelt numrera nyhetsbreven och kom överens om att ge ut dem med regelbundna intervall. På 1600-talet växte efterfrågan på utrikesnyheter kraftigt tack vare trettioåriga kriget som började år 1648.

Utseendemässigt var tidningarna mycket anspråkslösa, eftersom de närmaste hade böckerna som förebilder. London Gazette var den första tidningen som började dela in sina texter i två spalter, år 1660.

Det fanns också mera pengar i samhället för informationsförmedling, men till en början bara hos överklassen. Det är därför de första tidningarna kallas för elittidningar. Dessa betjänade överklassens informationsbehov, vilket syntes bland annat i tidningarnas innehåll. Även det som är känt om de tidiga tidningarnas upplagor tyder på detta. Under början av 1600-talet låg tidningarnas upplagor vanligtvis mellan 100 och 500 exemplar. T.ex. den tyska Frankfurter Journal kom först kring år 1680 upp till en upplaga kring 1500 exemplar. Att tidningarna var riktade stöds också av att de lägre klasserna till och med avråddes från att läsa tidningar.

Elitpressen utgjordes uttryckligen av nyhetstidningar och största delen av nyheterna var utrikesnyheter. Det var naturligt eftersom att handelsmännen, manufaktörerna och de andra läsarna hade goda möjligheter att följa med händelserna i den egna staden eller i det egna landet utan tidningar. De behövde tidningarna för att få veta vad som hände någon annanstans.

Politiserade tidningar

Tidningarna följde den samhälleliga utvecklingen och i synnerhet den ekonomiska utvecklingen. Uppkomsten av manufakturer gjorde att eliten växte. Tidigare var det bara adeln, överklassen, som hade haft tillgång till tidningar, men nu uppstod en ny överklass som bestod av fabrikörer och bankirer. Det uppstod en kamp mellan den nya och den gamla eliten, som förutom härskaren bestod av dem som fått sin samhällsposition av honom, såväl på det samhälleliga planet som i förhållande till pressen.

Den nya eliten försökte frigöra sig från den gamla på det politiska, ekonomiska och det kulturella planet och dessa områden blev starkt involverade i varandra. De ekonomiska kraven syntes i kraven på näringsfrihet, de politiska kraven i demokratiseringssträvandena och de kulturella i en strävan efter en större andlig frihet.

Den gamla eliten stödde en autoritär pressideologi, vilket innebär att ett upplyst fåtal berättar för de stora massorna om hur saker och ting förhåller sig. Den nya eliten stödde i sin tur den liberala pressideologin, dvs. de trodde på individens förmåga att fatta självständiga beslut och att samhället fanns till för individen och inte tvärtom. Kampen mellan de två eliterna kallas ofta för tryckfrihetskampen eller kampen mot censur. Trots att man talar om demokratisering och större andlig frihet, måste man komma ihåg att det här var en kamp som fördes mellan två eliter - de flesta änniskorna var fortfarande fattiga och inte läskunniga och stod huvudsakligen utanför pressens påtryckningssfär. Det var bara eliterna som hade råd att ge ut och läsa tidningar.

Under elitpressens tid hade postmästarna ansvarat för en stor del av tidningsutgivningen i Tyskland, eftersom de hade möjlighet till den korrespondens som behövdes för att få nyheter. Småningom fördes den här funktionen allt mer över till boktryckarna. Postmästarna var tjänstemän som var beroende av den gamla eliten, och kunde inte delta i en maktkamp. Boktryckarna var däremot företagare och hörde i den egenskapen till den nya eliten.

Elitpressen politiserades efter hand som tidningarna förutom nyheter även började publicera olika slags ställningstaganden. Samtidigt minskade utrikesnyheternas andel och tidningarna började publicera allt fler inrikesnyheter. Den här utvecklingen var möjlig i och med att den liberala pressteorin vann terräng framför den autoritära.

I och med att boktryckarkonsten spreds förde det med sig en av den autoritära teorins förutsättningar, förhandscensuren. Denna riktades först mot böcker och man ansåg att de små elittidningar som gavs ut var förhållandevis ofarliga jämfört med den effekt böckerna kunde ha. Till en början var härskarna inte väldigt intresserade av pressen, varken i positiv eller i negativ mening. För eget bruk behövde de inte tidningarna, eftersom de hade sina egna, informella informationskanaler.

Censur

Så fort pressen började politiseras, började även förhandscensur tillämpas på den. En särskild myndighet grundades för att granska manuskript, som var avsedda att införas i tidningen. Den hade också rätt att hindra att dessa publicerades eller att ändra i dem. Att publicera en trycksak utan att den hade förhandsgranskats kunde till och med straffas med döden. Kardinal Richelieu hade redan utfärdat en förordning om detta år 1626, dvs. före den första tidningen utkom, och härskarna blev ingalunda välvilligare inställda efter att tidningar började ges ut.

Det fanns också andra sätt att begränsa tidningsutgivningen, bland annat så att man bara gav ”pålitliga” personer rätt att ge ut tidningar, och även i dessa fall tillämpades förhandsgranskning. Utgivningen begränsades också med skatter på t.ex. utövande boktryckarkonsten, tidningsutgivning, papper, annonser o.s.v.

Censuren varierade från land till land. I Frankrike var reglerna mycket stränga. Eftersom tidningsutgivarna försökte kringgå de stränga bestämmelserna var det t.ex. obligatoriskt att förse ett boktryckeri med en stor skylt. Inte heller fick tryckerierna ha några bakdörrar, för att man inte skulle kunna föra ut förbjudna trycksaker bakvägen. I Nederländerna var omständigheterna mycket friare. Där hade den nya eliten redan tidigt fått ett så starkt fotfäste att ingen brydde sig om att följa de gällande reglerna. De ledde till att många franskspråkiga tidningar trycktes i Holland och sedan smugglades över gränsen.

Kommersialiseringen av pressen

I slutet av 1800-talet började pressen kommersialiseras. Industrialiseringen ledde till att nya maskiner och kraftkällor togs i bruk och att kommunikationerna försnabbades. Den tekniska utvecklingen på 1800-talet ledde t.ex. till att man kunde ta i bruk rotationspressar, vilket ledde till att upplagorna kunde göras större samtidigt som priserna sänktes. Samtidigt behövde ägarna få allt större intäkter för att täcka sina utgifter, och man började fästa allt större vikt vid ekonomiska aspekter. Under den här tiden uppstod också två mycket viktiga saker: nyhetsbyråerna och tidningsreklamerna.

Man kan också se på utvecklingen ur eliternas synvinkel. Den nya eliten hade slutligen besegrat den gamla och kunde nu på den ekonomiska basen bygga upp det politiska system som den ville ha, den representativa demokratin. Det gav den nya eliten möjlighet att ge ut de tidningar de ville.

Den ekonomiska tillväxten och den tekniska utvecklingen var snabbare än någonsin. Den teknologiska utvecklingen innebar också att det krävdes allt större investeringar för att ta i bruk de nya innovationerna. Så småningom blev det uppenbart att utgivningen av en tidning i ett kapitalistiskt system kunde jämställas med vilken som helst annan produktion. Den produkt som produceras är givetvis på många sätt exceptionell men trots det gäller många av varuproduktionens principer också för tidningsutgivning. Tryckeritekniken utvecklades från att ha papper på rulle, till maskinsättning och till att sluta driva tryckpressarna med handkraft till att driva dem med ånga.

Den tekniska utvecklingen ledde till att utgivaren behövde få allt större intäkter för att täcka sina allt större utgifter. Det blev mer riskfyllt att ge ut en tidning, men samtidigt blev det möjligt att ge ut allt större upplagor. Tekniken blev dyrare, men samtidigt sjönk priset på papper märkbart efter att man uppfunnit sulfitcellulosan på 1860-talet.

Du kan bekanta dig med det finska historiska tidningsbiblioteket, som upprätthålls av Helsingfors universitetsbibliotek.

3.5 Elektronisk kommunikation

Elektricitet är något som vi uppfattar som något mycket självklart i dag. I själva verket inser vi inte hur mycket vi behöver elektriciteten innan vi saknar den. Den första som försökte beskriva detta fenomen var den engelska fysikern William Gilbert. I sin första bok myntade han uttrycket vis electrica för att beskriva hur vissa material kunde dra till sig andra lätta material om man först gnuggade dem och statisk elektricitet uppstod.

En annan utgångspunkt för utvecklingen av den elektroniska kommunikationen hittar man redan från år 1665 då Robert Hooke beskrev hur han hade lyckats överföra ljud via tråd, på samma sätt som barn ännu i dag bygger "burktelefoner".

En tredje utgångspunkt var magnetismen, som var känd sedan antiken. På 1600- och 1700-talen utnyttjades magnetismen för olika underhållande syften.

Telegrafen

1816 demonstrerade Francis Ronalds ett elektriskt telegrafsystem. I sin trädgård hade han spänt upp mer än 8 miles tråd. I båda ändarna hade han monterat en klocka och utgående från signalerna kunde mottagaren teckna ner det som sändaren skickade. Ronalds uppfinning blev dock refuserad av militären, eftersom det helt enkelt inte fanns något behov av en sådan apparat, semaforerna fungerade tillräckligt bra.

Morse är den som oftast anses vara telegrafens uppfinnare. Frågan är om Morse var en uppfinnare i gentlig bemärkelse. Precis som Gutenberg anpassade han redan kända saker och innovationer till ett system. Det som han gjorde var att utveckla Morse alfabetet, vilket gjorde sändandet och mottagandet av meddelanden effektivare.

Telegrafen var kvalitativt sett ett stort språng för masskommunikationen. Nu kunde man blixtsnabbt sända meddelanden från ett ställe till ett annat. 1850 kunde privatpersoner börja använda telegrafen.

Telefon

Morse hade utvecklat telegrafen utgående från sina föregångares upptäckter. När man väl hade lärt sig att sända signaler längs kablar, ville man naturligtvis också lära sig att föra över ljud. Från och med medlet av 1800-talet försökte man förmedla prat via kablar. Det var amerikanen Alexander Bell och hans assistent Watson som år 1875 först presenterade en fungerande apparat. Redan två år senare fick vi de första telefonerna till Finland.

Nyhetsbyråerna

Redan tidigt hade det funnits ”nyhetsbyråer” som förmedlade nyheter till andra tidningar. Dessa hade dock inte vuxit sig särskilt stora, främst på grund av att kommunikationerna var så långsamma, ett meddelande kunde inte levereras snabbare än vad som gick per kurir (och häst) eller med fartyg.

Den som hade den största inverkan på nyhetsbyråernas framväxt var fransmannen Charles Havas. År 1835 köpte han den parisiska byrån Correspondence Garnier, som levererade rapporter om vad olika tidningar skrivit till sina prenumeranter. Havas önskade utveckla byrån till en nyhetsbyrå men konstaterade att det för det behövdes snabbare kommunikationer. Därför började han använda järnvägarna, som nyss hade öppnats, telegrafen och brevduvorna. Havas använde till en början brevduvor och konstaterade att han hade stor nytta av dem – på sex timmar kunde han skicka ett brev från London till Paris och på fyra timmar sända det från Paris till Bryssel. Snart ersattes dock duvorna av tågen och tågen av telegrafen.

Julius Reuter är en annan legendarisk man i nyhetsbyråernas historia. Han inledde sin karriär som översättare vid Havas byrå. När han övergick till att jobba ensam förmedlade han först börsnoteringar till affärsmän. År 1851 flyttade han sin byrå till London, varifrån man just öppnat telegrafförbindelse till kontinenten.

Radioteknik

Den engelska fysikern James Clerk Maxwell beskrev i sitt verk Electricity and Magnetism år 1873 den elektromagnetiska vågrörelsen. Ungefär fem år senare demonstrerade tysken Heinrich Hertz genom experiment att radiovågorna faktiskt existerade. Sedan vidareutvecklades tekniken av Guglielmo Marconi och han genomförde sin första sändning år 1895. Den trådlösa telegrafen var ett faktum. Hans sändare var banbrytande. Ett år senare provade Marconi sin trådlösa telegraf genom att skicka signaler från centralposten i London till ett annat ställe på 400 meters avstånd. Under de följande åren fick Marconi bl.a. kontakt över Engelska kanalen och år 1901 över Atlanten.

Under de följande åren utvecklades själva teknologin så att det blev möjligt att åstadkomma och ta emot kontinuerliga radiovågor. En av de avgörande uppfinningarna var De Forests elektronrör. Det var en förutsättning för att man skulle kunna ta emot prat och musik. Kommunikationen via radiovågor spelade en mycket viktig roll på fronten under första världskriget. Krigsteknologin och telekommunikationerna var nära sammanlänkade redan under denna tid.

Etermedier

Före och under första världskriget användes radiotekniken främst för telegrafbruk. Redan på 1800-talet hade dock telefonen använts för att sprida nyheter och information om kulturhändelser. Telegrafen var dock ett elitistiskt redskap, så att det var statsledningen och militären som främst hade tillgång till den.

Det var först radion som gjorde tekniken tillgänglig för mannen på gatan – det var lika lätt att sända och ta emot program. Typiskt för etermedierna är att de har börjat på amatörbasis; på 1920-talet spred amerikanska radioamatörer tal och musik i etern som vem som helst kunde ta emot. I Finland startade radioamatörerna sina rundradio (broadcasting)-sändningar i Tammerfors 1923 och i Helsingfors 1924 och under 1930–40-talen utvecklades radion till ett massmedium. Trots att det var amatörerna som startade blev ändå rundradiomodellen den vedertagna. Man sände från ett ställe till en anonym publik.

Man kan säga att det finns två olika modeller för hur radioverksamheten startade. Gemensamt för dem är att staten var involverad i båda två. Man talar dels om den amerikanska modellen, dels om den europeiska modellen. Enligt den amerikanska modellen var stationerna självständiga företag, men staten övervakade grundandet av dem samt deras verksamhet. I den europeiska modellen var stationerna mer eller mindre statsägda eller kontrollerade monopol.

Även om vi i dag ser tv:n som ett av de gamla medierna är det förhållandevis nytt som massmedium. Det var först under den senare hälften av 1900-talet som tv:n har vunnit en större spridning som massmedium. Det betyder ändå inte att själva tekniken att föra över bilder skulle vara så ung - det finns anteckningar om att tekniken har varit känd förhållandevis länge.

Televisionen har ingen egentlig "uppfinnare". Tekniskt sett är den ett resultat av många olika uppfinningar och försök, den har skapats av en lång rad anonyma forskare och institutioner som ett grupparbete. Redan i slutet av 1800-talet gjordes många olika tekniska konstruktioner. Den första vägledande modellen skapades av professor A. De Paivan vid Oportos polytekniska läroverk i Portugal. Men det var inte det enda stället där man forskade i saken, utan det gjorde man t.ex. också vid St Petersburgs polytekniska institut.

Efter många försök startades provsändningarna: i USA 1927 och 1928, i Sovjetunionen 1931 och i Frankrike och Tyskland 1935. Storbritannien var det första landet som inledde regelbundna sändningar år 1936 (kolla bbc:s webbplats).

Tv:s omvandling till massmedium gick förhållandevis smärtfritt. Detta berodde bland annat på följande saker:
  1. Radiosystemet hade skapat en företagsstruktur och sändningsstationerna.
  2. Radiosystemet hade skapat stationernas network-system i USA och i en del andra länder.
  3. Radiosystemet hade redan löst sitt förhållande till reklamen i de flesta länderna.
  4. Radiosystemet hade skapat programmens tidsstruktur (15, 30…. minuters program) och televisionen följde dem.
Historiskt sett är Tysklands tv-försök intressant. De olympiska spelen i Berlin1936 gav Hitler en utomordentlig möjlighet att demonstrera Tysklands teknologiska överlägsenhet. Televiseringen av OS var ett viktigt framsteg vid utvecklingen av aktualiteter på tv. Det var första gången man använde utesändningar.

Även om man kanske kunde tro det var det inte Rundradion som startade tv-sändningarna i Finland utan de första tv-sändningarna gjordes i Tekniska högskolans radiolaboratorium. 1956 startade Tekniikan Edistämissäätio sin tv-station TES-TV, som senare blev Oy Tesvisio Ab och Tammerfors Oy Tamvision Tuki Ab. Tesvisio hann sända sina tv-program i ett par års tid innan Rundradion startade sina egna sändningar.

Samtidigt som Rundradion startade sina sändningar inledde även Oy Mainos-TV-Reklam Ab sin verksamhet i lokaliteter som bolaget hyrt av Rundradion. Det innebär att Finland fram till år 1964, då Tesvisio såldes till Rundradion, hade tre tv-bolag. Fram till 1993 sände Reklam-tv sina program i särskilda block på Rundradions kanaler TV1 och TV2. År 1993 fick MTV3 egen licens och flyttade sina program till en egen kanal.

Du kan göra ett besök på det svenska telemuseets webbplats (www.telemuseum.se/historia/naverlur/hem.html) för att få veta mera om telekommunikationernas utveckling.

3.6 Det digitala språket

Datorns ursprung

Ännu idag finns det de som anser att pärltavlan var den första fungerande datorn, men enligt en något snävare syn lyfts Pascaline, som Blaise Pascal utvecklade 1642, fram. Pascaline bestod av ett antal runda åttasiffriga plattor som kunde räkna de bredvid liggande siffrornas summa. Motsvarande konstruktioner finns i dag till exempel i bilars kilometerräknare. Under 1800-talet utvecklades flera modeller för mekaniska räknare. En del av dessa kunde t.o.m. utföra differentialkalkyler.

Alan Turing nämns ofta då man talar om den elektroniska datamaskinens uppkomst. Turing utvecklade grunderna till den programmerbara datamaskinen i form av Turingmaskinen år 1937. Turingmaskinen är en teoretisk modell av en universal räknemaskin som i teorin kan lösa alla problem som matas in i den.

De första datamaskinerna fungerade med hjälp av stora vakuumrör men under andra världskriget och under efterkrigstiden gjordes de största elektroniska genombrotten vilka anses ha startat den s.k. andra generationen av datorer. Dessa uppfinningar var den första programmerbara datorn och transistorn. Transistorn uppfanns av tre fysiker, Bardeen, Brattain och Shockely vid Bells laboratorier i Murray Hill år 1947. Den gjorde det möjligt att snabbt bearbeta elektroniska impulser genom binär brytning och förstärkning, vilket medgav logisk kodning och kommunikation med maskiner. Det andra kännetecknet för den andra generationens datorer var att i stället för att ha programmerats direkt på maskinnivå kunde man programmera dem med hjälp av assemblerkod eller med sådan högnivå programmeringsspråk som Fortran, Cobol och Algol.

Utvecklingen krävde ny tillverkningsteknik och nya råvaror. Först övergick man till att använda kisel. Den allra mest avgörande uppfinningen hade gjorts av Jack Kirby år 1957 då han uppfann den integrerade kretsen. Detta var startskottet för den tredje generationens datorer. Det ledde så småningom till att priset på halvledare sjönk med hela 85 procent och produktionen tjugofaldigades. Ofta kallar man den här typen av bearbetningsinstrument för halvledare eller chips. I dag består ett chips i praktiken av miljontals transistorer.

De moderna datorerna hör till den fjärde generationens datorer. Första stegen mot den fjärde generationens datorer togs 1971 då Ted Hoff, ingenjör vid Intel, uppfann mikroprocessorn. Tack vare mikroprocessorn kunde man förena mikroelektroniken med nästan vilken apparat som helst. Nu gick startskotten för att försöka öka integrationskapaciteten på ett enda chips och de gränser som tidigare hade ansetts oöverskridliga utan att överge kisel överskreds ständigt. Än i dag fortsätter denna kapplöpning – och kiseln har inte ännu heller åsidosatts.

Den första kommersiella datorn

Under första hälften av 1900-talet utvecklades flera datamaskiner för militärens bruk, som t.ex. Z3 i Tyskland som användes av flygplans- och missilindustrin och Colossus i England som användes för att dechiffrera tyska militärens koder. Den första datorn som kunde programmeras för allmänt bruk såg dagsljuset i Philadelphia år 1946. Den kallades för Eniac – Electronic Numerical Integrator and Computer. Även Eniac byggdes ursprungligen för militären. Den användes bland annat för att beräkna missilernas flygbanor. Eniac användes också vid det berömda Manhattan-projektet som siktade på att skapa den första atombomben. Vid universitet i Pennsylvania tillverkade Mauchly och Eckert den första datorn för allmänt bruk. Den vägde 39 ton och bestod av 2,7 meter höga metallmoduler, den hade 70 000 motstånd och 18 000 elektronrör, och upptog en yta stor som en gymnastiksal. Den använde så mycket energi att alla lampor i Philadelphia blinkade när man slog på den.

Den första kommersiella versionen av Eniac kallades för Univac-1 och kom ut år 1951. Också datorerna gick i in i en ny tidsålder när mikroprocessorn uppfanns. Ed Roberts byggde år 1975 en datorlåda, som han kallade Altair, runt en mikroprocessor. Den var primitiv, men utgjorde grunden för Apple I och Apple II, som var de första kommersiellt framgångsrika mikrodatorerna. År 1981 introducerade IBM sin första mikrodator och gav den namnet personal computer, pc. Samma år såg också MS-DOS dagsljuset.

Nätverk

Även utvecklingen inom telekommunikationerna gick framåt och i mitten av 1970-talet var tekniken för digitala växlar färdig. De digitala växlarna höjde hastigheten kraften och flexibiliteten samtidigt som det sparade utrymme, energi och arbetskraft.

Överföringskapaciteten har ökat avsevärt i och med utvecklandet av nya typer av kablar (fiberoptik och laserteknik) och tekniken för digital paketöverföring. Mängden information som kan överföras genom de nya näten är enorm om man jämför med den informationsmängd som kan överföras via de traditionella kopparkablarna.

Internet

Internet var ursprungligen byggt för att tillfredställa en liten grupps behov av att enkelt utbyta information. Senare har användarbasen utvecklats och diversifierats så att den täcker hela samhället och alla samhällsgrupper. Den verkliga explosionen i användandet har egentligen skett sedan medlet av 1990-talet, tack vare World Wide Web och alltmer utvecklade webbläsare. Enligt NUA Internet (http://www.nua.ie/surveys/how_many_online/index.html) fanns det ca 580,78 miljoner människor ”på nätet” i maj 2002, då motsvarande siffran i augusti 2001 var 513 miljoner. Dessa siffror är professionella uppskattningar eftersom det är fullständigt omöjligt att exakt veta hur många människor som använder Internet. Internet växer med en så otrolig hastighet att alla undersökningar är gamla samtidigt som de publiceras.

Internet består av en mängd nätverk av olika storlekar som har kopplats tillsammans till ett jättelikt globalt nätverk. Man kan ansluta eller ”koppla upp” sig till Internet på flera olika sätt. Enklast gör man det med ett modem som ringer upp en annan dator som redan är ansluten till Internet. Modem är dock rätt långsamma och därför är det idag allt vanligare att använda bredband för att koppla sig till Internet. Bredbandtekniken möjliggör en snabb och permanent koppling till Internet via t.ex. kabel-tv, radiovågor, telefonnät och snart även elnätverk.

Internets historia och utveckling

Internet i sig är ingen ny uppfinning. Tanken att bygga ett landsomfattande nätverk uppstod i USA när det kalla kriget och hotet från öst var som störst på 1960-talet. Rädslan för ett kärnvapenkrig mellan de två supermakterna var påtaglig. Man ville då ha ett sätt att kunna kommunicera fastän alla telefonförbindelserna skulle vara förstörda. Man kom fram till att ett stort datanätverk skulle lösa problemet. Ett förslag lades fram för det amerikanska försvaret 1964. Detta förslag kom att bli det första steget till Internet.

Enligt förslaget skulle det inte finnas någon centraldator som övervakar nätet, eftersom det hade gjort nätverket för sårbart. Om centraldatorn skulle förstöras skulle hela nätverket lamslås. Nätverket skulle vara pålitligt i alla situationer och därför skulle varje dator vara självständig. Om en dator blev förstörd så skulle de andra utan problem kunna fortsätta kommunicera med varandra. Varje dator skulle kunna sända och ta emot meddelanden, till och från en annan dator i nätverket. I detta nätverk skulle alla datorer ha samma rättigheter och möjligheter att kommunicera med varandra.

Meddelanden som skulle skickas mellan datorerna i nätverket var uppdelade i små paket. Paketen skulle välja den väg som passar bäst med tanke på trafikeringen av nätet, bara de kom fram till sitt slutmål oskadade. Hos mottagaren samlas sedan paketen ihop och sätts samman till det ursprungliga meddelandet. Sättet att transportera paket innehållande data, styrs med regler enligt en metod kallad TCP/IP (Transmission Control Protocol/Internet Protocol) vilken idag är grunden för all kommunikation som används på Internet.

Det bildades en ny myndighet, Defence Advanced Research Projects Agency (DARPA), som 1969 grundade det nationella nätverket, Advanved Research Projects Agency NETwork (ARPANET). Några universitet var med och utvecklade nätverket som ett forskningsprojekt. Den första datorn i ARPANET fanns i University of California i Los Angeles (UCLA). Senare samma år kopplade man på datorer vid fyra andra universitet. Universiteten såg snabbt möjligheten med att man skulle kunna använda andra universitets datorer för att göra invecklade beräkningar och på så sätt slippa köpa egna, dyra och utrymmeskrävande datorer. Snart visade det sig att även forskarna använde ARPANET flitigt för att skicka e-post och lära av varandras forskningsresultat.

Då Tim Berners-Lee vid CERN i Schweiz 1989 kom på att kombinera Internet med hypertext, var World Wide Web uppfunnet. Hypertext kan skrivas med ett s.k. markeringsspråk för hypertext som heter HTML. HTML kommer från orden HyperText Markup Language. För den stora allmänheten blev HTML känt då den första webbläsaren presenterades år 1990. Man kan alltså säga att World Wide Web har funnits ungefär sedan 1990. World Wide Web är förresten Tim Berners-Lees egen benämning.

Tim Berners-Lees ursprungliga tanke var att utveckla ett enklare och lättare sätt att presentera forskningsresultat. HTML visade sig vara mycket användbart för detta ändamål. Med HTML kunde han ange exakta positioner till källor, förklara ord och begrepp direkt i texten genom att länka begreppet till förklaringen eller andra sidor. Det är dessa hypertextdokument som vi idag känner som hemsidor eller webbsidor.

Tillämpningar på Internet

De mest kända delarna av Internet är nyhetsgrupperna (news), dataöverföring (ftp), e-post och World Wide Web, dvs. www. I början av Internets historia var det inte helt enkelt att använda dessa tillämpningar. Men idag då dessa tillämpningar till en stor del har integrerats i World Wide Web har de också fått ett mycket användarvänligt gränssnitt. Nu kan vem som helst använda dessa för att kommunicera med andra på webben och för att överföra filer över nätverket.

Nyhetsgrupperna är platser där vem som helst kan gå och lämna meddelanden om ett visst ämne så att alla kan se dem. Vem som helst kan starta en ny nyhetsgrupp som behandlar ett ämne som intresserar en själv. Därför finns också massor med olika nyhetsgrupper som behandlar alla tänkbara intresseområden. Nyhetsgrupperna kan vara ypperliga källor för information, då man vet hur och var man skall söka bland alla de tusentals grupperna.

Ftp och Telnet användes redan vid ARPANETs födelse. Ftp är en förkortning av File Transfer Protocol. Protokollet sköter om filöverföringen mellan två datorer på Internet. Beroende på hur åtkomsten är begränsad så kan man sedan med ett FTP-program hämta och/eller lägga filer på servern. Idag är FTP-tekniken delvis integrerad i webbläsarna, vilket gör det möjligt att överföra filer utan att använda ett särskilt program, som gjorts för ändamålet. Telnet är i sin tur en förkortning av TELecommunication NETwork. Med Telnet kan man kommunicera med en Unix-server på distans. Man kan t.ex. ha sina hemsidor på en Unix-server och med hjälp av Telnet komma åt sina filer direkt på servern. Man kan ändra på sina hemsidor utan att behöva ladda upp sidorna med ett FTP-program. Med Telnet kan man också starta ett e-postprogram på servern för att kunna hantera sin e-post. Telnet ger alltså möjligheten att påverka servern från någon annan dator i nätverket. Man behöver inte vara fysiskt vid en dator för att kunna jobba på den.

Elektronisk post, eller e-post, var en av de första tillämpningarna på Internet. Nu är e-posten den mest använda tillämpningen. I Internets begynnelse var det inte så enkelt att använda e-post, men tack vare nya användarvänliga program kan vem som helst idag använda e-post.

World Wide Web är endast en del av Internet. Det är den delen man rör sig i och ser då man surfar. World Wide Web, webben, möjliggör distribution av text och bilder till alla miljoner användare både lätt och billigt. Webbmaterialet indelas i sidor, som placeras på en webbserver antingen som vanliga filer eller register. Webbsidorna kan innehålla redigerad text, grafik samt andra datafiler, till exempel ljud och bild. Webbens framgång började i början av 1990-talet då de första användarvänliga webbläsarna kom till. Dessa kunde dölja tekniken, så användaren kunde vara rätt så oteknisk och i stället koncentrera sig på surfandet och innehållet. Den första egentliga webbläsaren var Mosaik. Den gjorde det mycket lättare att söka information bland allt det material som fanns tillgängligt på de serverdatorer som var kopplade till Internet.

Information overload

Internet och andra elektroniska källor för information har även nackdelar. På den senaste tiden har man hört mycket talas om överflödet av information eller ”information overload”. Begreppet hänvisar till den kontinuerligt växande mängden av information som finns tillgängligt via olika elektroniska hjälpmedel. Det blir allt svårare att hitta relevant information från mängden. Användaren bör därför kunna evaluera informationen och bedöma om man kan lita på den.

Du kan läsa mer om hur Internet utvecklats t.ex. på CSC:s webbplats.

Mediekonvergens

Den teknologiska utvecklingen har lett till att man allt oftare talar om mediekonvergens och konvergensmedier. Mediekonvergens innebär att olika slags medier och olika slags teknologi kombineras. Det här är vanligt idag men för inte så länge sedan ansågs hela tanken vara mycket visionär.

En av orsakerna till att det är så svårt att dra klara gränser mellan de ”nya” och ”gamla” medierna är just det att de trampar in på varandras revir. De gamla medierna: tidningar, radio och eventuellt tv anammar den nya tekniken och börjar publicera sitt material på webben eller startar digitala sändningar. De nya mediebolagen, som kan vara baserade på tele- eller IT-bolag eller helt fristående, går igen in på de traditionella områdena och börjar producera och förmedla nyheter.

(1) http://www.nua.ie/surveys/how_many_online/index.html


Föreläsning 4: medier, mediebolag och informationsorganisationer

Under den här föreläsningen bekantar vi oss med de olika nordiska medierna. Därefter presenteras olika informationsbehandlande organisationer och samfund.

4.1 Finländska medier

Tidningar

År 2002 utgavs sammanlagt 199 tidningstitlar. Av dessa utkom en fjärdedel minst fyra gånger i veckan. Inemot 30 tidningar utgavs sju gånger i veckan, vilket är en hög siffra om man jämför med det övriga Europa.

Den finländska tidningskulturen skiljer sig också i övrigt från många andra europeiska länder. Dagstidningen läses vanligen om morgonen innan arbetsdagens börjar och de flesta tidningarna prenumereras direkt hem. Eftermiddagstidningarna köps dock som lösnummer också hos oss.
1990-talet var ett besvärligt årtionde också för de finländska tidningarna. För första gången sedan andra världskriget fick tidningsbranschen uppleva en nedgång. Flera tidningar lades ned och också de som överlevde drabbades av sjunkande upplagesiffror. Mellan åren 1990 och 1999 sjönk den totala upplagan med ca 20 procent.

De största dagstidningarna (utkommer 4–7 dagar per vecka):
Helsingin Sanomat
Ilta Sanomat
Aamulehti
Turun Sanomat

Du kan läsa mera om de finländska tidningarna och tidningsläsandet på Tidningarnas förbunds webbplats.

Radio

Fram till medlet av 1980-talet då de första lokalradiokoncessionerna beviljades, hade Rundradions kanaler haft monopol på radiosändningarna. De kommersiella kanalernas intåg ledde till att även Rundradion fick se över sina kanaler och göra tydligare profileringar – vilket också inträffat i de övriga nordiska länderna i motsvarande situation.

I dag har Rundradion tre finskspråkiga och två svenskspråkiga kanaler, som hörs i hela landet. De finskspråkiga YLE-kanalerna genomgick en radioreform i januari år 2002. Efter reformen är de finskspråkiga programmen YLE Radio 1 med mest klassisk musik och kultur, YLE Radio Suomi med nyheter, aktualiteter och sport, och YLE X, som riktar sig till en yngre publik och som dessutom publicerar en hel del material på webben. Dessutom finns kanalen YLE Q, som ersätter tidigare Radio Aino och som kan höras analogt i delar av landet och digitalt Inom Finlands Svenska Radio genomfördes kanalreformen år 1997. Tidigare fanns Riksradion och de regionala programmen, som delvis sände parallellt. Efter reformen har FSR två kanaler: Radio Vega, som samlar den äldre publiken och i vilken de regionala programmen ingår och Radio Extrem, som samlar den yngre publiken. Dessutom har YLE tre digitala kanaler, som på vissa områden även kan höras analogt, Radio Peili (www.yle.fi/peili/) och Radio Aino (www.yle.fi/radioaino/).

Lokalradion gjorde ett starkt intåg på 1980-talet och ett 60-tal nya stationer grundades. Många av dessa fick dock ge upp i den stora konkurrensen, men trots det har nya aktörer kommit på marknaden och antalet stationer har bibehållits. Våren 1997 beviljades den första koncessionen för en kommersiell, rikstäckande kanal till Radio Nova.

Läs mer om det finländska rundradiobolaget YLE. På adressen svenska.yle.fi/ hittar du information om Rundradions svenska verksamhet.

Television

I Finland finns i dag fyra rikstäckande tv-kanaler i det analoga nätet. Det är public service-kanalerna TV 1 och TV2 samt de kommersiella kanalerna MTV3 och Nelonen. Finlands svenska television (FST) har egna programtider i TV 1 och TV 2 i det analoga nätet. I det digitala nätet har FST en egen tv-kanal.

Den finländska televisionen genomgick sin största omvandling hittills år 1993 då det reklamfinansierade tv-bolaget MTV3 fick en egen kanal. Redan före det hade kabel- och satellit-tv vuxit rätt kraftigt. Tidigare hade MTV3 egna programtider på Rundradions kanaler TV1 och TV2, under vilka de även fick sända reklam.

Från 1993 framåt fanns alltså tre nationella tv-kanaler: Rundradions TV1 och TV2 samt MTV3. MTV3 är Europas tredje äldsta kommersiella tv-kanaler och har således en lång erfarenhet av branschen. Då MTV3 fick koncession för en egen kanal fanns det inte längre några skäl att inte ge utrymme för även en fjärde tv-kanal, som skulle vara kommersiell och således tävla med MTV3. År 1996 beviljades Channel Four Finland (Nelonen) koncession och kanalen inledde sina sändningar 1997.

Följande större omändring var då de digitala sändningarna startade 27.8.2001. De digitala sändningarna har tillsvidare inte fått någon större genomslagskraft, eftersom tittarna saknat den teknik som behövs för att ta emot sändningarna.

Under senare år har finländarna börjat titta lite mer på tv. I dag ser finländarna i medeltal 2 timmar och 48 minuter på tv.

Finlandssvenska medier

På svenska utges i Finland åtta dagstidningar (4–7 dagar/vecka) och fem tidningar, som utkommer 1–3 dagar/vecka.

Det finns två svenska public service-radiokanaler: Radio Extrem, som har en ungdomligare profil, och Radio Vega, med en mer vuxen profil.

Finlands svenska television, FST, har egna programtider i det analoga tv-nätet på Rundradions kanaler TV1 och TV2. I det digitala tv-nätet har FST en egen kanal.

Läs mer om den finlandssvenska mediestrukturen på Svenska social- och kommunalhögskolans webbplats.

Finländarna som mediekonsumenter

Det är svårt att jämföra förbrukningen av olika slags medier, t.ex. den tryckta kommunikationen är till sin karaktär bestående och då kan man uppskatta antalet läsare. Däremot berättar antalet radio- och tv-apparater inte väldigt mycket om hur mycket man ser/hör på ett enskilt program.

Våren 2000 använde finländarna i medeltal 7 timmar och 38 minuter för att följa med olika medier.
  • etermedier: 5 timmar och 47 minuter
  • tryckta: 1 timme 51 minuter
Att det blir så mycket beror på att man inte ägnar sig uteslutande åt medierna, man gör något annat eller följer med flera medier samtidigt.

Även om man tycker att Finland i många avseenden är lite ”bakom” så är det inte så – Finland är föregångare då det gäller att tillämpa ny teknologi. Dessutom har Finland alltid hört till världens främsta tidningsläsare vilket syns i att vi har väldigt många tidskrifter i förhållande till andra länder.

4.2 Danmark

Tidningar

Av de nordiska länderna är Danmark det land som har det lägsta antalet tidningar per 1000 invånare. I Danmark utges nämligen bara 287 exemplar per 1000 invånare. Det som även oroar i Danmark är att ungdomarna är allt mindre intresserade av att läsa dagstidningar jämfört med tidigare år. Det låga intresset för tidningsläsande syns också i att inte en enda dansk dagstidning får plats på nordiska ländernas tio-i-topp-lista. Danmark har också bara 34 dagstidningar.

De tre största tidningarna i Danmark är:
Jyllands Posten
Berlingske Tidende
Politiken

Radio

Däremot toppar Danmark statistiken när det gäller radiolyssnandet. År 2000 nådde radion hela 89 procent av danskarna. Den populäraste kanalen är Danmarks Radios P4, som når mer än en tredjedel av invånarna. I genomsnitt lyssnade danskarna år 2000 på radio i 3 timmar 12 minuter varje dag. Av de nordiska länderna är det bara Island och Finland som slår den genomsnittliga lyssningstiden, men de når i sin tur inte en lika stor del av respektive lands befolkning.

I Danmark finns fyra FM-frekvenser, som täcker hela landet. Av dessa använder Danmarks Radio endast tre. I flera år har diskussionen gått het kring vad som skall göras med den fjärde kanalen – skall den ges till Danmarks Radio för att förstärka public service-funktionen eller skall den ges till en utomstående, kommersiell kanal, såsom skett i Norge med P4 och i Finland med Radio Nova. Efter långa diskussioner beslöt man att frigöra två nationella kanaler (av vilka den andra täcker endast 80 procent av landet). Den fjärde kanalen skulle erbjuda klassisk och modern musik, prat, nyheter och aktualiteter. Den femte kanalen skulle vara rent kommersiell, men erbjuda nyheter i samma klass som Danmarks Radios. Danmarks radio fick den fjärde kanalen och programmet startade sommaren 2001.

Precis som radion i många andra länder har man också i Danmark kämpat med problemet att de yngre lyssnarna flyr public service-kanalerna till förmån för de kommersiella kanalerna. Därför har Danmarks Radio under senare år gjort en medveten satsning på ungdomarna och dels starkt profilerat musiken på P3 och P4 och dels också starkt satsat på den nya digitala tekniken, genom att bland annat sända radio via Internet.

I Danmark finns en nationell kommersiell kanal, Radio2. Dessutom finns mer än 250 lokala radiostationer.

Danmarks Radio
Radio 2

Tv

I Danmark finns två public service-kanaler DR1 och DR3, samt dessutom TV 2 som delvis finansieras med licensavgifter och delvis med reklamintäkter. Det finns också fyra rent kommersiella kanaler; TV3, 3+, TVDanmark, TVDanmark 2. Dessutom har 69 lokala kanaler beviljats koncession.

År 2000 nådde tv:n (alla kanaler) 71 procent av danskarna. I medeltal såg danskarna på tv i 2 timmar och 29 minuter. Tillsammans med islänningarna (och svenskarna med 2 timmar och 30 minuter) ser danskar minst på tv i Norden. Under de senaste åren har tv-tittandet gått ner – däremot har ungdomarna börjat tittat mer på tv och i synnerhet de danska kanalerna.

DR1
DR2
TV2
TV3
3+
TVDanmark

4.3 Island

Tidningar

På Island utkommer femton tidningar, av dessa är 3 stycken dagstidningar, medan 12 stycken utkommer färre än fyra dagar i veckan. Under 1990-talet lades ett flertal isländska dagstidningar ner. Till dess hade islänningarna för det mesta haft 5–6 tidningar att välja mellan, men under perioden 1991–2001 minskade antalet drastiskt. Orsakerna till detta är flera. Delvis beror det på den politiska struktur som varit rådande på Island och på att tidningarna varit starkt partibundna. År 1991 fanns följande tidningar på Island:

Alþýðublaðið (Socialdemokratisk)
DV (oberoende)
Dagur (progressiva partiet, senare oberoende)
Morgunblaðið (oberoende konservativ)
Tíminn (progressiva partiet)
þjóðviljinn (vänstersocialistisk)

Trots att alla var etablerade fanns bara Morgunblaðið och DV kvar tio år senare. Dessutom hade Island fått en ny daglig gratistidning Fréttablaðið.

Eftersom radion på Island tidigare lämnade sig utanför politiska kontroverser, fick islänningarna vända sig till tidningarna för att få ta del av dem. Och eftersom tidningarna hade en stark partibindning var islänningarna för det mesta tvungna att läsa flera tidningar för att få hela bilden klar för sig. Så småningom tonades de politiska kopplingarna ut och radions och tv:ns rapportering började förändras. Det gjorde att behovet av att läsa flera tidningar minskade. Och i med att tidningarnas politiska kopplingar minskade kunde tidningarna inte heller räkna med ett lika stort ekonomiskt stöd från sina anhängare som de tidigare hade kunnat räkna med.

De tre största dagstidningarna på Island:
Morgunbladid
Dagbladid Visir
Dargur

Radio

Islänningarna är de flitigaste radiolyssnarna i Norden och lyssnar i medeltal 3 timmar och 24 minuter på radio varje dag. Radion (alla kanaler) når 83 procent av islänningarna dagligen. De flesta lyssnar på RÚVs sändningar. Tillsammans når de två rundradiokanalerna nästan 60 procent av lyssnarna. De privata stationerna Bylgian och FM 95,7, som båda ägs av Norðurljós, är i storleksordning de följande. Den återstående fjärdedelen av lyssnarna, lyssnar till det återstående 20-talet kanaler.

Fram till 1986 var det endast rundradiosändningar man kunde höra på Island, dittills hade det isländska rundradiobolaget Ríkisútvarpið (RÚV) haft monopol på sändningarna. I dag finns det över 20 olika radiokanaler på Island, av dess är två stycken public service-kanaler. Det finns också två kommersiella kanaler som täcker hela landet. Eftersom det finns väldigt få begränsningar för de privata sändningarna på Island, både vad gäller ägande och innehåll, är de väldigt specialiserade och inriktade på vissa speciella målgrupper. Efter att monopolet avskaffades var situationen på Island mycket instabil – stationer har fötts, dött och fusionerats.

Radiokanaler
Rás 1 och Rás 2 (RÚV)
Bylgjan (privat)
MÓNÓ (privat)

Tv

Av nordborna är islänningarna de aktivaste tv-tittarna. I nästan alla hushåll finns en tv-apparat och tv:n når 88 procent av islänningarna dagligen. Däremot är det dagliga tv-tittandet lägre på Island än i de övriga nordiska länderna, eftersom islänningarna med sina två timmar och 29 minuter ligger längs ner på listan tillsammans med danskarna. På Island fungerar nio nationella, regionala och lokala tv-kanaler och de sände år 2000 allt som allt nästan 50 000 timmar olika slags program. Fyra av kanalerna kan sägas vara rikstäckande, eftersom de tekniskt sett täcker nästan hela landet. Dessutom prenumererar vart femte hushåll på någon eller några av de 30 utländska satellitkanalerna antingen via kabel eller via det markbundna nätet. Hälften av hushållen kan ta emot dessa tjänster förutsatt att de har nödvändig utrustning.

Karaktäristiskt för den isländska tv:n är den tudelade marknaden mellan rundradiokanalen RÚV-TV och den privata kommersiella Stöð 2. Dessa två kanaler har delat rätt jämnt på marknaderna både då man ser till tittande och till intäkter. Fram till 1986, då rundradiomonopolet bröts, var RÚV-TV den enda tv-kanalen på Island. Precis som andra public service-kanaler är RÚV-TV skyldig att erbjuda alla typer av program till alla typer av publikgrupper.

Stöð 2, som är den första och äldsta kommersiella kanalen på Island, är tillsammans med franska Canal+ en av de första markbundna kanalerna som är delvis finansierade med abonnemangsavgifter. Ungefär hälften av programmen utgörs av fiktion jämfört med trettio procent på public service-kanalen. Under senare år har kanalen dock ökat sin inhemska produktion märkbart.

Under senare år har de båda huvudkanalerna börjat förlora tittare till nya, mer specialiserade tv-kanaler. Skjár 1 är den kanske viktigaste nykomling. Den inledde sina sändningar år 1998 och startade sina sändningar hösten 1998. Kanalen finansernas med reklam- och sponsorintäkter. Kanalen sänder dygnet runt av vilka dryga 60 timmar i veckan är egentligt program. Kanalen riktar sig till ungdomar och unga vuxna och sänder olika typer av tv-serie och pratshower. Nattetid sänds musikvideor non-stop. Kanalen har visat sig intressera i synnerhet de yngre tittarna.

RÚV-TV
Stöd 2
Skjár 1

4.4 Norge

Tidningar

Norrmännen är de mesta tidningsläsarna i hela världen. Det finns 219 olika tidningar i Norge och av dessa är 81 dagstidningar, medan 138 utkommer 1–3 dagar i veckan. I Norge ges det ut 577 tidningar per 1000 invånare. Det finns två orsaker till att det är så här: Norge har långa traditioner när det gäller utbildning och har länge haft en hög läskunnighet. Därför har också det skrivna ordet haft en stor betydelse i samhället. För det andra har landets topografi och historia lett till att man har tre olika nivåer av tidningar: lokala tidningar, starka regionala tidningar och nationella tidningar. De nationella tidningarna har uppkommit så sent som på 1960-talet, och de har inte hotat den lokala och regionala pressen. Antalet tidningar per capita är högt – kring 220 olika tidningar på 4,5 miljoner invånare. De flesta tidningarna är små och lokala och det uppkommer allt flera v dem.

De allra flesta norska tidningarna är sådana som man prenumererar på. Det finns bara två tidningar som är baserade på lösnummerförsäljning: Verdens Gang, med en upplaga på nästan 400 000 och Dagbladet, med en upplaga på nästan 200 000 exemplar. Tabloidpressen känner av en nedgång precis som andra tidningarna, dvs. de tidningar som får konkurrens andra starka tidningar på sitt spridningsområde.

De tre största tidningarna i Norge är:
Verdens Gang
Aftenposten Morgon
Dagbladet

Radio

Fram till år 1981 hade rundradiobolaget Norsk Rikskringkasting monopol på de norska radio- och tv-sändningarna. Den första koncessionen för en privat radiokanal gavs år 1993 till P4. I slutet av 90-talet skapades möjligheter för flera lokala kanaler att koppla ihop sig till ett större nätverk.

Radiolyssnandet är mycket lägre i Norge än i de övriga nordiska länderna. Endast två tredjedelar av norrmännen nås dagligen av radion. I medeltal lyssnar man på radio två timmar och femton minuter varje dag.

NRK, P1, P2, Petre
P4

Tv

Tv:n når dagligen drygt 70 procent av norrmännen, som i medeltal tittar på tv i två timmar och 12 minuter varje dag. Kanalernas utbud bestod av typiskt public service-program och ingen reklam var tillåten. Under 80-talet fick NRK konkurrens av lokala radio- och tv-stationer och även av utländska satellitkanaler. Den första satellitkanalen som sände på norska inledde sin verksamhet år 1988, och det var också första gången norrmännen fick stifta bekantskap med tv-reklam.

I början av 90-talet gavs den första koncessionen för en riksomfattande tv-kanal, TV2. Koncessionen beviljades för tio år. I slutet av 90-talet gavs också möjlighet för flera lokala stationer att koppla ihop sig till ett nätverk. I och med detta kunde TVNorge, som tidigare endast kunnat ses via satellit, inleda sina markbundna sändningar över hela landet.

NRK 1, NRK2
Tv2
TVNorge
TV3

4.5 Sverige

Tidningar

Den svenska tidningsmarknaden har traditionellt sett varit mycket stark. År 2000 läste mer än 80 procent av alla vuxna åtminstone en dagstidning under en vanlig dag. I Sverige utkommer 160 tidningar av vilka 88 är dagstidningar, dvs. de utkommer mellan 4 och 7 dagar per vecka och de övriga utkommer 1–3 dagar i veckan. Antalet tidningar har hållit sig förhållandevis stabilt genom tiderna utom under de senaste åren då man har kunnat märka en liten nedgång, där man bl.a. märker nedläggningen av tidningen Arbetet i Malmö. Dessutom har en del mindre tidningar uppgått i större tidningar.

I Sverige är de flesta tidningarna lokala eller regionala och endast ett fåtal är rikstidningar. Alla tidningar utom fyra kvällstidningar utkommer på morgonen och de flesta morgontidningarna är prenumererade och endast ett fåtal exemplar säljs som lösnummer.

De tre största tidningarna i Sverige är:
Aftonbladet
Dagens Nyheter
Expressen

Radio

Rundradiomonopolet avskaffades formellt i Sverige år 1979 då frivilligorganisationer gavs möjlighet att göra s.k. närradio. Inom radion är det dock rundradiobolaget Sveriges Radio (www.sr.se) som fortsättningsvis är den dominerande aktören. Efter flera omstruktureringar under åren har SR:s kanaler nu följande indelning: P1 (nyheter, kultur och aktualiteter), P2 (klassisk musik) och P3 (ungdomar). P4 är en regional kanal, som sänder nyheter och aktualiteter i 25 olika regioner men som också har riksprogram med nyheter, sport och musik riktad till åldersgruppen 40+. P4 är den populäraste svenska radiokanalen.

De kommersiella radiostationerna var till en början lokala. För tillfället är ändå fyra av dem riksomfattande: NRJ/Energy, Mix Megapol, Rix FM och Fria Media. De tre förstnämnda sänder så gott som samma program i hela landet medan Fria Media har en större andel lokala program.

Den kommersiella radions svårigheter beror delvis på att Sveriges Radio har klarat sig bra i konkurrensen och lyckats hålla kvar sin lyssnarandel på kring 60 procent.

Tv

Traditionellt har de svenska rundradiokanalerna hört till ett och samma bolag. År 1992 delades dock radion och tv:n i två skilda bolag. Sveriges Television (www.svt.se) är den som sänder public service-program och huvudaktören på marknaden. Redan då den andra kanalen startade år 1969 diskuterade man möjligheten till en kommersiell kanal, men staten föredrog då en intern tävling mellan två offentliga kanaler i stället för en extern konkurrens. Senare beslöts också att SVT1 skulle sända centralt producerade program medan SVT2 skulle sända de program som producerats ute i regionerna.

Detta system fungerade i flera år, men 1996 var det dags för förändring p.g.a. konkurrensen från de kommersiella bolagen. De första konkurrenterna var satellitkanalerna som kunde tas emot via kabel. Den första kanalen var TV3, som sändes via satellit från Storbritannien. Eftersom de kommersiella kanalerna var utländska hölls inte heller reklamintäkterna i Sverige. För att trygga den svenska mediemarknaden tillät man år 1991 att en kommersiell kanal grundades i det markbundna nätet. TV 4 startade sin verksamhet år 1992 och är i dag den dominerande kommersiella aktören.

TV4 ändrade också hela sättet att se på tv-produktionen. Organisationen är mycket lätt och de flesta anställda jobbar med produktionen på olika sätt. Dessutom köper kanalen också in en stor del av de program den sänder. TV4 var till en början förhållandevis lokalt inriktad men har börjat gå över mot mera underhållning. De övriga kommersiella kanalerna är underhållningsbetonade.

Nordicoms webbplats kan du i Internetbarometern och Mediebarometern närmare granska medieanvändningen i Norden.

4.6 Medieekonomi

Kommersialiseringen av pressen startade redan i slutet av 1800-talet (se föreläsning 3) då tryckpressarna blev allmänna och man kunde börja trycka allt fler tidningar. Samtidigt ökade läskunnigheten och antalet potentiella läsare ökade hela tiden. Dessutom slutade tidningsutgivandet att vara någonting som man gjorde bara för att det var viktigt att ge ut tidningar, utan det blev en affärsverksamhet, där utgivarna strävade efter allt större vinster.

Kommersialiseringen

Risto Kunelius skriver i sin bok Budskapets betydelse om hur masskommunikationen har kommersialiserats i två etapper. Han menar att de fortfarande kan urskiljas som två varv som medieekonomin har gjort.

I det första varvet utgår man från företaget. Företaget vill sälja sitt budskap, det kan vara en tidning, ett program eller liknanden. Marknaden består i sin tur av det som publiken vill ha, behöver eller begär. Vi betalar för det vi vill ha i form av priset på en bok eller abonnemanget på en kabelkanal. För bokförläggare är det här bekant ända sedan 1700-talets början och för tidningsutgivare från 1800-talets USA. Eftersom det blev enkelt och effektivt att skapa flera exemplar av en och samma produkt och priset på dem kunde hållas lågt, blev det lätt att sälja produkterna och på det sättet blev verksamheten lönsam.

I det andra varvet utgår man från själva produkten. Det är produktion – tidningen, programmet eller kanalen – som skapar sig en publik, genom att dra till sig en grupp konsumenter. På det andra varvet utgörs marknaden av annonsörerna och det man säljer är en viss publik.

Man kan alltså säga att mediebolagen verkar på två olika marknader och säljer:
1. slutprodukter, dvs. program till konsumenterna, som betalar i form av abonnemang eller licensavgifter
2. publiken, annonsörernas intresse är beroende av hur stor publik en kanal lyckas nå.

Detta brukar även kallas dual product market.

Tidningskungar och mediekoncerner

Före 1980-talet fanns det i Europa få möjligheter att skapa några större mediekoncerner, eftersom tv- och radioverksamheten var starkt reglerad och det nästan enbart fanns public service-kanaler. Det var endast på tidningssidan som en ägare, eller ofta ägarfamilj, kunde grunda eller skaffa flera tidningar och på det sättet skapa tidningsimperier. Ofta kombinerade de riktigt stora bolagen bokförlag, tidningar, tidskrifter och tryckerier. I t.ex. USA var dock situationen helt annan. Enligt den amerikanska modellen (se föreläsning x) baserades ju även etermedierna på privat ägande och reklamfinansiering.

Under 80-talet startade dock avregleringen av etermedierna och vi fick privatägda radio- och tv-kanaler. Det ledde till att företagen nu hade allt större möjligheter att bedriva verksamhet på alla olika områden. Många av familjenamnen lever dock kvar i företagsnamnen: Bonnier, Egmont, Schibsted och Aller.

Den finska familjen Erkko var länge ägare till dåvarande Sanoma Osakeyhtiö. Senare har Sanoma gått ihop med WSOY, dvs. Werner Söderström Oy, ett gammalt och ansett finländskt bokförlag och tryckeri.

De största mediebolagen i Norden
Bolag
Land
Omsättning (miljoner USD år 2000)
Förändring (%)1999/2000
Bonnier
Sverige
1 831
13,5
SanomaWSOY
Finland
1 337
9,6
Egmont
Danmark
1 099
3,1
Schibsted
Norge
1 069
10,1
Orkla Media (inkl. Det Berlingske Officin)
Norge
799

MTG (Modern Times Group)
Sverige
705
16,3
Alma Media
Finland
447
-1,1
Aller
Danmark
395
8,1

Källa: Media Trends 2001 in Denmark, Finland, Iceland, Norway and Sweden.

4.7 Informationsanvändningen och -försörjningen inom olika områden

I dagens utbildnings- och informationssamhälle framhävs vikten av sakkunniga informationshanterare. Den mängd information som produceras har ökat markant och man har tagit i bruk nya metoder att registrera och förmedla information.Yrkesfolk inom informationsbranschen har till uppgift att skaffa fram information i den form som är mest ändamålsenlig för den person som behöver informationen. Detta förutsätter en förmåga att kunna analysera kundens informationsbehov, observera relevant information och relevanta informationskällor samt kunna organisera informationen i en sådan form att kunderna lätt kan använda och utnyttja den.

I vårt samhälle har biblioteken av tradition haft hand om uppsamling, registrering och förmedling av publikationer och övriga dokument för kundernas bruk. Eftersom informationstekniken utvecklas i en så snabb takt har det också uppstått nya verksamhetsområden inom de sektorer där information produceras, förmedlas och används. Informationstekniken har förändrat företags och stora organisationers verksamhet. Behovet av sakkunniga som kan organisera information har ökat i och med att verksamheten inom organisationerna har automatiserats och information registreras i elektronisk form och förmedlas via datanät.

Informationens värde och behov varierar mycket inom olika områden. Inom till exempel medicin skapas det hela tiden ny kunskap, och som redan tidigare konstaterats är information en förutsättning för att skapa ny kunskap. Idag har även företagen börjat inse hur viktigt det är att ha en fungerande informationskultur. Information och informationshantering är en förutsättning för ett framgångsrikt företag på dagens globala marknader. Informationen värderas högre än kanske någonsin tidigare.

Informationshantering i företagsvärlden

Både inom företag och andra slag av organisationer har kunskap och information blivit en allt mer uppmärksammad och eftertraktad resurs. Man har börjat förstå hur viktigt det är att ha en fungerande informationskultur som samlar, evaluerar, lagrar och tillgängliggör den information som organisationen behöver.

Då man talar om informationsförvaltning inom företag har man på senare tid börjat använda en ny benämning som bättre beskriver informationsprocesserna inom företagsvärlden, nämligen Information Resource Management (IRM) eller helt enkelt Information Management (IM), som nästan blivit en standardiserad form. Ett annat begrepp som ofta används är Knowledge Management (KM).

Knowledge Management kan definieras som den del av organisationen som administrerar information. Administreringen av information omfattar lokalisering, organisering, överföring och användning av information och expertis (kunskap) inom organisationen. Detta kan innefatta distribuering av insamlad data, undersökningsrapporter eller helt enkelt förmedling av en individs expertis inom ett visst område. Målet med Knowledge Management är att garantera att alla verksamhetspunkter i ett globalt företag lätt får tillgång till organisationens samlade kunskap, som kan existera i mycket varierande former. Som redskap används ofta Internet, men också organisationens interna nätverk. Knowledge Management kan sägas utgöra organisationens intellektuella kapital som ser informationen som en produktionsfaktor. Termen är omdebatterad och inte speciellt populär eftersom det tvistas om kunskap faktiskt kan administreras. Idag håller termen Business Intelligence på att etableras inom företagen.

Begreppet den lärande organisationen grundar sig på uppfattningen om hur viktig informationen är för företag. Företagsvärlden är idag övertygad om att skillnaden mellan en framgångsrik organisation och en mindre framgångsrik dito är organisationens förmåga att skapa, lagra och kollektivt använda information och kunskap. Information Management och Knowledge Management är redskap för den framgångsrika, lärande organisationen. Företagen och olika organisationer behöver information för att kunna fungera konkurrenskraftigt på den globala marknaden. Informationen, som en del av den lärande organisationen, är en förutsättning för innovation, kompetens, mottaglighet, flexibilitet, motivation och produktivitet. Fokuseringen för den lärande organisationen är att skapa kunskap i organisationen.

Den information som används inom företag och olika organisationer fungerar som stöd för den högsta ledningen. Genom att ha tillräckligt med relevant information kan organisationen bättre och snabbare anpassa sig till den snabbt föränderliga marknaden. Även vid eventuella omstruktureringar av organisationens elementära strukturer hjälper en välfungerande informationskultur att distribuera relevant information till beslutsfattarna. I och med att Information Management samlar och lagrar organisationens intellektuella kapital minskar också risken att organisationen förlorar den existerande kunskapen vid eventuella personalnedskärningar.

Några begrepp som ofta kommer upp i samband med diskussionen om Knowledge Management och Information Management är Data Warehousing och Datamining. Med Data Warehousing avses en samling av evaluerad, filtrerad och framför allt relevant information, medan Datamining innebär de processer som krävs för att kunna återvinna informationen. Enklare sagt handlar de om att lagra och söka information. Det finns idag kommersiella företag som säljer dessa tjänster.

Officiell informationspolitik

Under senare år har beslutsfattare på alla plan lyft fram uppbyggnaden av den samhälleliga informationsstrukturen och -försörjningen som en ytterst väsentlig samhällspolitisk målsättning.
Man har poängterat att den är en förutsättning för en gynnsam samhällelig utveckling. I Finland har Statsrådet samt enskilda ministerier som undervisnings-, finans- och inrikesministerierna utarbetat egna informationspolitiska strategier. De flesta större högskolor och offentliga samt privata organisationer har likaså utarbetat egna informationsstrategier. Informationsförsörjningen är enligt rapporterna avgörande för framgången hos nästan alla samhälleliga funktioner. Sådana samhälleliga funktioner är bland annat utbildning och kultur (livslångt lärande), vetenskaplig verksamhet, företagsvärlden, offentlig förvaltning och samhällelig planering. Även individens vardag och den privata upplevelseförmågan är beroende av informationsförsörjningen.

Undervisningsministeriets vision är att informationshanteringen och -tekniken skall på bred bas stöda växelverkan mellan individer, företag och andra organisationer, förmedling och utnyttjande av information, utbudet av service, en mångsidig utveckling av samhället för att höja livskvaliteten, kunnandet och den internationella konkurrenskraften samt växelverkan.

Syftet med utvecklandet av ett informationssamhälle är bland annat att öka vår välfärd samt erbjuda sysselsättning och likvärdiga möjligheter för förvärvande, bemästrande och utvecklande av kunskap. För företag betyder utvecklandet av ett informationssamhälle förbättrade förutsättningar för företagandet och utvecklingen av konkurrenskraften samt förbättring av arbetslivets kvalitet.

Man försöker också höja utländska företags intresse att investera i Finland och därmed förbättra det internationella samarbetet. För den enskilda medborgaren betyder detta ökade möjligheter till samarbete och växelverkan. Tillgång till diverse tjänster och ökat kulturutbud, förstärkt demokrati och möjligheter till samhälleligt påverkande anses också vara en följd av utvecklandet av ett informationssamhälle. Även att förbättra skyddet av medborgarnas integritet både som individer och konsumenter har tagits upp ibland. Därutöver anser man att utvecklingen kommer att leda till minskade regionala skillnader inom landet.

Finlands starka sidor är enligt undervisningsministeriet en särpräglad kultur, en god utbildning hos befolkningen, speciellt kvinnornas höga utbildningsnivå, likvärdiga inlärningsmöjligheter, kvinnornas aktiva deltagande i arbetslivet, den finländska spetsforskningen och den tillämpade elektronikindustrin av hög internationell klass, det starka biblioteksväsendet, dess nätverkstänkande, samarbete och arbetsfördelning, goda Internetförbindelser och tillgång till datateknisk hårdvara, datakommunikationsförbindelser till ett rimligt pris, Finlands deltagande i den europeiska ekonomiska och politiska integrationen.

Det finska informationssamhällets hot enligt undervisningsministeriet är marginalisering och bristande jämlikhet. Det har skrivits en del om att samhället delas i A- och B-klassens medborgare, i dem som kan och dem som inte kan använda de nya tekniker som informationsteknologin (IT) för med sig. Grupper som inte kan utnyttja IT går miste om samhälleliga tjänster då många av dessa blir tillgängliga enbart via datanäten. Attityder och ovilja eller oförmåga att ta till sig den nya tekniken kan leda till att vissa grupper inte vill eller kan ta del av informationssamhället. Enligt UvM löper vissa grupper en speciellt stor risk för att marginaliseras. Dessa grupper är den åldrande befolkningen, handikappade, personer med låg utbildning, personer med inlärningssvårigheter, arbetslösa, invånare i glesbygderna.

Informationsförsörjande organisationer

Med informationsförsörjande organisationer avses bibliotek, arkiv och andra informationstjänster.
Biblioteken kan indelas i allmänna bibliotek, vetenskapliga bibliotek och specialbibliotek. De allmänna biblioteken är kommunala bibliotek vars uppgift är att tillfredsställa allehanda informationsbehov hos kommuninvånarna samt erbjuda rekreation. Vetenskapliga bibliotek är den gemensamma benämningen på universitets-, högskole-, forskningsinstituts- och företagsbibliotek. Om ett vetenskapligt bibliotek omfattar enbart material inom ett specifikt kunskapsområde är det fråga om ett specialbibliotek. Om bibliotekets samling är av relativt begränsad omfattning, och tyngdpunkten i verksamheten ligger på service som baserar sig på informationsreserver utanför organisationen, är det fråga om en informationstjänst.

De informationsförsörjande organisationerna utför uppgifter av synnerligen olika art, beroende på vilket samfunds, dvs. vilken användargrupps, verksamhet de stöder. Det kan handla om allt från att befrämja läsintresset hos samfundets medlemmar genom att lägga fram litteratur (allmänna bibliotek), till att stöda en undersökning inom ett företag eller vid en universitetsinstitution genom att organisera informationsresurser till dess förfogande. Även om de mänskliga aktiviteter som de informationsförsörjande organisationerna skall stöda skiljer sig från varandra till sin natur och sina syften kan liknande arrangemang ordnas för att stöda dem.

Målet för den informationsförsörjande verksamheten kan således variera beroende på verksamhetens karaktär inom det betjänade samfundet. I det stora hela är dock syftet med all sådan här verksamhet att upprätthålla och befrämja det betjänade samfundets och dess medlemmars handlingsförmåga genom att tillhandahålla informationsresurser.

Generaliserat kunde man karakterisera de viktigaste gemensamma uppgifterna för alla typer av bibliotek och informationstjänster så här:

  1. Att ställa olika slags informationsresurser till användarnas förfogande,
  2. att tillhandahålla resursåtervinningsmekanismer (identifiering och lokalisering) samt
  3. att skapa en leveransmekanism för individualiserade resurser.
Med hjälp av dessa arrangemang strävar man efter att underlätta åtkomsten till meningsfull information, med andra ord att stöda individernas verksamhet genom att underlätta deras informationsanskaffning.

På senare tid har de informationsförsörjande organisationernas ställning ansetts hotad av minst två olika skäl. Å ena sidan ger den förändrade dataöverföringen utgivarna möjlighet till direkt kontakt med kunderna utan förmedlarorganisationers, såsom t.ex. biblioteks och bokhandlars, hjälp. Utgivarna kan lägga fram sitt material på Internet så att vem som helst kan anskaffa och använda det mot betalning. Detta har man ansett äventyra de informationsförsörjande organisationernas position. Eftersom förmedlarorganisationerna strukturerar informationen tillför deras verksamhet dock mervärde för både informationsanvändare och utgivare. För individerna torde det vara viktigt att inte behöva splittra sina krafter på att söka information i flera olika system, utan i stället finna de informationsresurser och återvinningssystem de behöver samlade på en enda plats (bildskärmen). För utgivarna torde det vara viktigt att i stället för att splittra sina resurser på att fakturera ett otal användare kunna nå kunderna koncentrerat med de informationsförsörjande organisationernas hjälp. Därför säljer utgivarna licenser till sina digitala publikationer till bl.a. biblioteken.

Å andra sidan påstås det att enskilda söktjänster (såsom Google, AltaVista eller Yahoo) kommer att göra biblioteken och motsvarande organisationer onödiga. Några särskilda organisationer som söker information för individernas del behövs inte längre, menar man, eftersom dessa själva kan få tag på den information de behöver genom att använda sig av söktjänster. Söktjänsterna kommer förmodligen att öka individernas möjligheter att söka information på egen hand, men deras relativt outvecklade söksystem utgör en svaghet. För det första genererar sökningarna rikligt med irrelevanta dokument. Att ur högen av "skräp" urskilja det väsentliga är arbetsamt. För det andra hittar sökrobotarna på grund av webbpubliceringens framfart en allt mindre andel av den ständigt ökande mängden dokument. Till följd av detta minskar den enskilda söktjänstens täckning. För det tredje utför söktjänsterna ingen kvalitetsutvärdering av informationen.

Man kan således dra slutsatsen att det fortsättningsvis behövs organisationer som sammanställer, presenterar och strukturerar för samfundet och dess verksamhet viktiga informationsåtervinningsmekanismer i en begriplig form för användarna. Organisationerna bör också vara kapabla att bedöma informationssystemens täckning och informationsresursernas kvalitet ur användarnas perspektiv. Därtill bör de arrangera användarutbildning och -vägledning för användning av nya informationssystem. Först genom dessa åtgärder kan samfundets medlemmar erbjudas möjlighet att få tag på högklassiga informationsresurser på ett behändigt och tillförlitligt sätt.

Biblioteksväsendet och bibliotekens uppgifter

Finlands biblioteksnät består av allmänna (dvs. kommunala) bibliotek, vetenskapliga bibliotek, specialbibliotek samt bibliotek i skolor och läroanstalter. Bibliotek finns också i olika administrativa enheter och företag.

Allmänna bibliotek

Helsingfors stadsbibliotek fungerar som rikscentralbibliotek för de allmänna biblioteken. Dess uppgifter bestäms i biblioteksförordningen och är följande: att utgöra central för de allmänna bibliotekens riksomfattande fjärrlåneverksamhet, att främja samarbetet mellan de allmänna biblioteken samt mellan allmänna och vetenskapliga bibliotek, att utveckla de gemensamma arbetsmetoder och hjälpmedel som behövs vid organiserandet av biblioteks- och informationstjänsterna, samt att utföra andra uppgifter som vederbörande ministerium har ålagt centralbiblioteket.

Av de allmänna biblioteken skall 19 bibliotek fungera som landskapsbibliotek. Alla landskap utom Östra Nyland har ett landskapsbibliotek. Ett landskapsbibliotek har till uppgift att stödja informations- och fjärrlånetjänsterna i de allmänna biblioteken inom sitt område, att utveckla den informationstjänst som gäller verksamhetsområdet, att göra personalen vid biblioteken inom verksamhetsområdet förtrogen med nya verksamhetsformer och utvecklingsprojekt i biblioteksarbetet, samt att utföra andra uppgifter som vederbörande ministerium har ålagt landskapsbiblioteket.

Enligt bibliotekslagen har de allmänna biblioteken till uppgift att tillgodose det allmänna behovet av bildning, kunskap och förströelse. Därtill skall biblioteken stödja studier, självständigt förvärvande av kunskaper och intresset för litteratur och konst.

De värden och värderingar som råder i samhället har styrt den allmänna biblioteksverksamheten från första början och de allmänna bibliotekens uppgifter har varierat beroende på de samhälleliga förhållandena. Folkbildningsarbetet utgör alltid grunden i bibliotekens verksamhet, men de sätt på vilka information, rekreation och underhållning produceras har blivit mångsidigare. Biblioteket fungerar också som en studie- och informationscentral för kommuninvånarna där det förutom böcker erbjuds även databaser, cd-romskivor och grammofonskivor. Biblioteket kan t.ex. förmedla biljetter till konserter och stå till bud med olika slag av ansökningsblanketter. I biblioteken arrangeras olika slag av evenemang, bl.a. inbjuds författare och konstnärer. Bibliotekets betydelse som ett kulturcentrum har ökat, eftersom kommunerna under lågkonjunkturen skar ner på kultursekreterar- och kulturdirektörtjänsterna. Bibliotekens preventiva socialpolitiska roll då det gäller att förhindra utslagning i samhället har förstärkts.

Det ökade antalet studerande inom vuxenutbildningen och den öppna högskolan har också lett till ett ökat antal kunder på biblioteken. Den allmänna utbildningsnivån bland kunderna har stigit vilket innebär att de också kräver mer av biblioteken. Biblioteken utgår i sin verksamhet från kundernas behov. Biblioteken har som målsättning att förbättra kundernas möjligheter till att självständigt skaffa fram information så att personalens resurser i högre grad kan inriktas på individuell informationstjänst och specialfrågor som kunden själv inte kan hitta svar på.

Informationstekniken utvecklas i en snabb takt och har blivit en naturlig del av de allmänna bibliotekens verksamhet. Bibliotekarierna använder datorer i sitt arbete och förutom böcker har informationstekniken möjliggjort att material nu också finns tillgängligt i nya former. Redan tidigare har biblioteken utvecklat sin nätverksamhet i form av fjärrlåneservicen. Biblioteken samarbetar med varandra och försöker se till att allmänna dokument finns tillgängliga. Ifall materialet inte finns i det egna biblioteket fjärrlånar man det från ett annat bibilotek. Tack vare informationstekniken har informationssökningen blivit lättare och verksamheten betydligt snabbare. Den information som behövs kan sökas i utländska databaser. Bibliotekarierna har Internet till sitt förfogande och i endel bibliotek kan kunderna också anlita sig av Internet. I allt fler bibliotek har kunderna möjligheter att använda dataterminaler och persondatorer vilket gör det lättare för kunden att på egen hand söka information. I biblioteken är informationssamhället redan till vissa delar verklighet.

Vetenskapliga bibliotek och specialbibliotek

Universitetsbiblioteken är allmänna forskningsbibliotek som är tillgängliga också för allmänheten. Universiteten finansieras av staten och de bestämmer självständigt om hur pengarna används, t. ex. hur mycket som riktas till finansieringen av biblioteken. Verksamhet och projekt i Finlands nationalbibliotek, Helsingfors universitetsbibliotek, finansieras ur Helsingfors universitets budget. Undervisningsministeriet har årligen beviljat statsanslag för nationalbibliotekets verksamhet. Dessutom har undervisningsministeriet beviljat projektfinansiering enligt prövning till nationalbiblioteket och vetenskapliga bibliotek.

Alla andra bibliotek finansieras av den organisation som driver biblioteket. De får ingen statsandel. Undantag är Depåbiblioteket och Biblioteket för synskadade som är statliga. Om deras finansiering bestäms i statsbudgeten.

Specialbibliotek är t. ex. Riksdagsbiblioteket, Museiverkets bibliotek, Finska litteratursällskapets bibliotek samt Statistikbiblioteket.

Efter att finansieringen av universiteten överförts i en rambudget på 1990-talet blev utvecklingen av de vetenskapliga biblioteken ramorganisationernas ansvar. De centraliserade tjänsterna inom det
vetenskapliga biblioteksnätet upprätthålls främst genom finansieringen av national- och depåbiblioteket.

För tillfället har man avstått från konceptet om ett vetenskapligt centralbibliotek. Statsrådets beslut 719/1992 om vetenskapliga centralbibliotek har ändå inte ändrats eller upphävts. Enligt beslutet finns det tio vetenskapliga centralbibliotek: Tekniska högskolans bibliotek, Helsingfors handelshögskolas bibliotek, Helsingfors universitetsbibliotek, Agrikulturbiblioteket vid Helsingfors universitet, Forstbiblioteket vid Helsingfors universitet, Biblioteket för hälsovetenskap vid Helsingfors universitet, Tammerfors universitetsbibliotek, Jyväskylä universitetsbibliotek, Statistikbiblioteket samt Riksdagsbiblioteket som har egen lagstiftning.

De vetenskapliga biblioteken betjänar sin ramorganisation och deras verksamhet är koncentrerad på vetenskapsgrenar som ramorganisationen omfattar. De vetenskapliga biblioteken förmedlar också information om i frågavarande vetenskapsgrenar åt kunderna.

Vetenskapliga bibliotek finns vid högskolor, forskningsinstitut, statliga instanser och läroinrättningar. Arbetstagarna vid ett vetenskapligt bibliotek är en del av det vetenskapliga samfundet. Arbetet påminner om forskarens och också i allt högre grad lärarens arbete. Bibliotekarien skall utan dröjsmål leverera information i en redig och logisk form åt forskare, studerande och andra personer som behöver information. Personalen vid ett vetenskapligt bibliotek bör följa med och ständigt hålla
sig a jour med utvecklingen. Det vetenskapliga bibliotekets roll har framhävts, biblioteket har en viktig roll då det gäller inlärning, undervisning och forskning.

I samband med budgetanslagen för högskolorna har personalminskningar gjorts på biblioteken. Samtidigt som man har skurit ned på personalens andel har antalet kunder på biblioteken ökat. Antalet personer som studerar vid högskolor har också ökat. Studerande vid det öppna universitetet och yrkeshögskolorna har också medfört nya kunder för biblioteken. Förändringar i undervisningsplanerna, som t.ex. problemcentrerad inlärning, har lett till att de studerande i högre grad än tidigare anlitar biblioteken och är i behov av vägledning.

Källor

Carlsson, Ulla & Harrie, Eva: Media Trends 2001. Nordicom, 2002.

Hadenius, Stig & Weibull, Lennart: Massmedier.

Undervisningsministeriets webbplats: www.minedu.fi/uvm/kultur/allmanna_bibliotek/biblioteksnat.html

Muntliga källor:

Föreläsningar i Information management, Mariam Ginman, 2002

Föreläsningar i Grundkurs i informationssystem, Franck Tétard, 2001)


Föreläsning 5: Lagstiftning

5.1 Yttrandefrihet

Finland har s.k. formell yttrandefrihet, vilket innebär att myndigheter inte kan ingripa i publiceringsverksamhet på förhand. Censur är förbjuden. Tryckfriheten baseras alltså på efterhandsgranskning.

Offentlighetsprincipen är förhållandevis starkt förankrad i Norden. Demokratin kan fungera endast då informationen om myndigheternas verksamhet är öppen och medborgarna fritt kan uttrycka sin åsikt om samhällsläget. I Lag om offentlighet i myndigheters verksamhet (1999/621) stadgas om myndigheternas verksamhet. Tryckfrihetens viktigaste samhälleliga funktion är att medborgarna har rätt och möjlighet att kritisera makthavarna.

I dagens läge är en viktig del av yttrandefrihet inte bara att uttrycka sin åsikt utan också möjligheten att ta emot information.

Yttrandefriheten är stadgad i Finlands grundlag (http://www.om.fi/grundlagen/3335.htm).

Rundradions verksamhet är baserad på Lag om Rundradion Ab, som du t.ex. kan läsa på YLE:s webbplats

5.2 Självreglering

Idealet för tryckfriheten är att så litet som möjligt regleras i lag. Meningen är att medierna i så stor omfattning som möjligt själva frivilligt tar hand om regleringen. Därför finns Opinionsnämnden för massmedier (ONM) och Journalistreglerna. Journalistreglerna innehåller massmediernass centrala etiska principer, som ONM tolkar när den behandlar en anmälan. Vem som helst kan göra en anmälan till Opinionsnämnden för massmedier, om han anser att något medium har brutit mot de etiska reglerna. De medier som skrivit under basavtalet förbinder sig att följa journalistreglerna.

Läs mer om Opinionsnämnden för massmedier på dess webbplats www.jsn.fi/svenska. Där hittar du också information om nämndens beslut.

Olika länders etiska principer för journalistisk verksamhet hittar man t.ex. via www.uta.fi/ethicnet.

Rundradion har sina egna regler för programverksamheten. Dem kan du läsa på Rundradions webbplats (endast på finska)

5.3 Övrigt

Genmäle

Alla massmedier har en skyldighet att korrigera felaktiga uppgifter. Dessutom finns rätt till genmäle, som ger myndigheter och privatpersoner möjlighet att försvara sig mot oskälig eller osaklig kritik. Detta finns även stadgat i de etiska normerna.

Hur kränkande eller sårande en skrift eller bild är, beror på myndighetens/personens subjektiva uppfattning. Det är ändå klart att en text som objektivt sett inte kan anses såra någon inte ger genmälesrätt.

I princip finns det inget stadgat om längden på ett genmäle, men allmänt kan man säga att det inte kan vara oskäligt långt. Lagen säger dock att genmälet skall ges lika stort utrymme som den skrift man svarar på. För överstigande del kan tidningen fakturera enligt lägsta annonsavgift. Avgiften inkasseras inte om genmälet inte är mer än 50 rader långt.

Radioansvarighetslagen stadgar om korrigeringsförfarandet för rundradioverksamhetens del. Enligt den är utövaren av rundradioverksamhet skyldig att korrigera ett sakfel som ingått i ett program utan oskäligt dröjsmål och på ett sådant sätt att felaktigheten korrigeras möjligast väl. Rättelseyrkandet måste göras inom 30 dagar från att programmet sänts.

Källskydd

De som jobbar inom press, radio och tv har i en viss utsträckning rätt att låta bli att avslöja sina källor då han fungerar som vittne vid rättegång eller under en förundersökning. Detta kallas för källskydd.

Avsikten är att garantera att pressen har möjlighet att övervaka hur makten används i samhället, föra fram olägenheter och kritisera bl.a. myndigheternas verksamhet. För att få fram känslig information kan journalisten lova att inte avslöja sin källa. Det betyder att journalisten under ett vittnesförhör inte behöver svara på frågor om vem hans källa är eller på andra frågor där han kan bli tvungen att avslöja sin källa.

Källskyddet är en rättighet och inte en skyldighet. Journalisten måste själv överväga om han vill skydda sin källa eller inte.

Under en rättegång finns det två fall som där journalisten kan åläggas att bryta källskyddet: om rättegången rör
  1. ett brott, för vilket man kan dömas till min. 6 års fängelsestraff, eller
  2. försök eller delaktighet till ett brott för vilket man kan dömas till minst 6 års fängelse.
Om en journalist vägrar att svara, efter att han har anmodats att göra det, kan domstolen utdöma vite eller fängelsestraff på max. 6 månader.

Skydd för individen

Skyddet för privatlivet har tryggats i paragraf 10 i Finlands grundlag, som trädde i kraft 1.3.2000, enligt vilken vars och ens privatliv, heder och hemfrid är tryggade. Om man bryter mot detta straffas man i enlighet med strafflagen (1889/39).

Hemfrid:
- privat: lokaler för boende (också t.ex. gårdsplaner, sommarstugor) och affärslokaler
- offentlig: lokaler där president, riksdag och utskott arbetar

Avlyssning
- det är förbjudet att avlyssna t.ex. andras telefonsamtal
- det är i princip tillåtet att banda telefonsamtal som man själv deltar i, men förbjudet att publicera dem utan den andra partens tillstånd (t.ex. sända dem i radio eller tv)

Smygfotografering
- man får inte fotografera det som händer på andra hemfridsskyddade områden; t.ex. med teleobjektiv vad som händer på andra gårdsplaner

På offentliga platser får man fotografera och behöver inte be om tillstånd. Man måste komma ihåg att affärslokaler omfattas av hemfriden och man måste i princip få tillstånd av innehavaren eller dennes representant.till början

5.4 Upphovsrätt

Läs mer om de olika bestämmelserna kring upphovsrätt på undervisningsministeriets webbplats.


Föreläsning 6: kommunikations- och informationsforskning

Under den här föreläsningen ser vi först på kommunikationsforskningens utveckling och sedan på den informationsvetenskapliga forskningen.

6.1 Kommunikationsforskning

Allmänt

Som redan konstaterades i de första föreläsningarna är kommunikationen inte ett forskningsområde som skulle lyda under en enda disciplin, utan man kan närma sig kommunikationen ur flera olika synvinklar, t.ex. utgående från psykologi, sociologi och lingvistik. Under den här föreläsningen kommer vi att se på hur kommunikationsforskningen har utvecklats från att ha varit ett område som granskats utgående från andra vetenskaper till en egen vetenskap.

Man kan se på kommunikationsforskningen utgående från själva definitionen på kommunikation (som diskuterades under den första föreläsningen).
  1. Kommunikation är ett beteende. Därför är det också logiskt att kommunikationen till en början har granskats just utgående från beteendevetenskaperna.

  2. Kommunikation är en social verksamhet, eftersom det kräver två kommunikatörer, dvs. deltagare. Därför kan kommunikationen också granskas utgående från samhällsvetenskaperna.
  3. Ett av kommunikationens viktiga medel är språket. Därför kan kommunikationen också granskas utgående från lingvistik och humaniora.
Kommunikationen hör till ett av vetenskapshistoriens äldsta områden, eftersom retoriken - talekonsten - var ett av antikens och medeltidens viktigaste läroämnen. Retoriken handlar ursprungligen om sättet att påverka med ord. Aristoteles definierade retorik som konsten att övertyga. Detta görs genom:
- etos (vädjar till personligheten),
- patos (vädjar till känsla),
- logos (vädjar till förnuftet).

Retoriken var ett obligatoriskt skolämne i västerländska skolor under tvåtusen år. På 1800-talet började retoriken bli mindre populär, och försvann från skolschemat och sågs inte längre som en egentlig vetenskapsgren. Retoriken kom istället att ses som en samling tomma fraser med vilka man försökte lura människor. I dag har retoriken igen mycket populär och i synnerhet den politiska retoriken har granskats mycket under senare år.

Trots att retoriken är en gammal lära, är den egentliga kommunikationsforskningens historia bara ett knappt sekel gammalt. Var och när den egentliga kommunikationsforskningen började är svårt att exakt säga men det finns vissa tidpunkter där man kan se en början. Man kan säga att den moderna kommunikationsforskningen har uppstått parallellt i Europa, då i synnerhet Tyskland, och i USA. Under den här föreläsningen kommer vi först att se på utvecklingen i Tyskland och sedan i USA.

Dagens kommunikationsforskning har sina rötter bl.a. i propagandaforskningen och då i synnerhet kring båda världskrigens propagandaforskning.

6.2 Tidig forskning i Tyskland

Tidningarnas roll i samhället

Den del av kommunikationsforskningens rötter som behandlar pressen kan spåras ända tillbaka till 1600-talet. Det var i synnerhet i Tyskland som intresset för pressen var stort. Där uppstod forskningsinriktningen Zeitungswissenschaft (tidningslära). I slutet av 1800-talet skrev enskilda tyska historiker, litteraturforskare, ekonomer och jurister avhandlingar och studier om tidningspressen. Forskarna var särskilt intresserade av kommunikationens, och i synnerhet pressens, roll i samhället.

Några av de centrala gestalterna kring sekelskiftet var Wilhelm Dilthey, Albert Schäffle och Ferdinand Tönnies.

Det var dock först vid sekelskiftet som pressforskningen uppnådde en mera befäst ställning. Man brukar betrakta nationalekonomen Karl Bücher från Leipzig som dess första företrädare. År 1916 fick den tyska pressforskningen ett eget institut vid universitet i Leipzig, Institut für Zeitungskunde. Forskningsfältet kallades för Zeitungskunde (tidningskunskap). Däremot definierade man inte forskningsobjekten särskilt snävt. Journalistutbildningen knöts tidigt till pressforskningen, efter att olika journalistsammanslutningar börjat stöda universitetsundervisningen. Den tyska tidningsläran blev institutionaliserad efter första världskriget. I bakgrunden låg insikten om att den tyska krigspropagandan hade varit svag jämfört med de allierades. Kriget hade visat pressens makt och det ledde till att man i Tyskland blev intresserad av att granska pressen och hur den allmänna opinionen bildades. Forskningen kom dock att bli rätt isolerad och det var först vid slutet av 30-talet som den fick ny näring då radion och filmen uppstod.

Centrala forskare under denna tid var bl.a. Max Weber och Otto Groth.

Pressforskningens andra generation

År 1926 kunde man studera tidningslära vid sexton olika tyska universitet. Intresset riktades ändå mera mot forskning än mot journalistundervisning. Pressforskningen upplevde ett nytt uppsving då radion och filmen uppstod. Då kunde man redan tala om pressforskningen andra generation. Dess centrala gestalt blev Emil Dovifat, som var professor i tidningslära vid universitet i Berlin. Dovifat företrädde en ny uppfattning om att vetenskapsgrenen skulle utvidgas från ett tidningsvetenskapligt till ett allmänt kommunikationsvetenskapligt läro- och forskningsämne. Intresset riktades särskilt mot den allmänna opinionen och många av de dåtida forskarna var intresserade av masspsykologi och psykopatologi. T.ex. psykopatologen Gustave Le Bons tankar om ett massamhälle, som skapar irrationella robotar som inte längre styrs av sin egen vilja vann starkt fotfäste i Tyskland som börjat rikta sig mot nazismen.

Under tredje riket användes tidningsläran för att främja statens syften. Dovifat menade att all vetenskaplig aktivitet skulle testas utgående från vilken nytta den hade för folket och staten. Efter Andra världskrigets slut strävade samhällsforskarna bort från forskning som var bunden till politiska ideologier. I stället försökte man hitta nya sätt att utveckla sina teorier. Samtidigt miste tidningsläran sin betydelse. Efter andra världskriget vann också den amerikanska forskningsinriktningen fotfäste i Västtyskland.

6.3 Kommunikationsforskningen utveckling i USA

Chicagoskolan

Kommunikationsforskningen i USA uppstod kring universitet i Chicago. Den amerikanska forskningen kom till en början att påverkas av den tyska. Under 1870-talet studerade amerikanska humanister och samhällsvetare i Tyskland och tog med sig influenser till sitt hemland. Den tyska kommunikationsforskningens betydelse för den amerikanska minskade från 1930-talet framåt.

År 1892 grundades universitet i Chicago, som blev centrum för den tidiga samhällsforskningen i USA. Universitet grundades för att man ville granska och lösa de sociala problem som de stora invandrarströmmarna förorsakade. Staden växte i slutet av 1800-talet från en liten stad med drygt 30 000 invånare till en storstad med över en miljon invånare.

Kring sekelskiftet var intresset för masskommunikationens effekter stort men kunskapen ännu liten. Eftersom det i detta skede ännu inte fanns en vetenskap, eller ett läroämne, som hette kommunikation, betydde det att de som forskade i kommunikation egentligen gjorde det utgående från ett annat läroämne, t.ex. psykologi, sociologi eller statslära. Därför utvecklades inte heller kommunikationen direkt som en vetenskap i en logisk ordning, utan kom i praktiken att bli mycket mångfacetterad med många olika undersökningar och många olika metoder.

Chicagoskolan var inte uttryckligen inriktad på kommunikation utan snarare på sociologi. Det finns ändå vissa gemensamma drag för de olika forskarna, ett av dem var att forskarna i hög grad koncentrerade sig på kvalitativ forskning. Den sociologiska institutionen var central för samhällsforskningen vid Chicagos universitet även om representanter för flera andra forskningsområden även deltog i att fundera över samhällsförändringarna och kommunikationens roll.

Centrala forskare var Charles H. Cooley, John Dewey, George Herbert Mead och Robert E. Park.

Det fanns två centrala teman i deras forskning:
  1. Frontier hypothesis - enligt den kan invandrarna genom sina egna symboler skapa en enhetskänsla och egna institutioner. Kommunikationens samhällsskapande natur betonas: kommunikation är inte enbart överföring av information utan framförallt upprätthållande av ett samhälle.
  2. Optimistisk uppfattning om massmediernas roll i samhället: enligt Chicagoskolan möjliggjorde kommunikationsteknologierna att det fysiska och psykologiska avståndet mellan människorna kunde överbryggas genom att skapa en känsla av enhet i ett sönderfallet samhälle. Pressen sågs som en viktig informationskälla.
Chicagoskolan förde också över intresset på människornas fritid och den kommunikation som skedde då. Forskarna analyserade senare filmernas inverkan på barn och unga och granskade masskommunikationens inverkan på vardagen och hur kulturen skapades.

Även om Chicagoskolans forskningstradition till en början var kvalitativt inriktad började den sociologiska forskningen på 1920-talet gå i en allt mer i empirisk och statistisk riktning. Från Chicagoskolans mikroanalyser, där man granskade mindre delar, började man se på bredare samhälleliga fenomen såsom politik och klasser. Den neopostivistiska inriktningen blev förhärskande inom sociologin och den kom att få sitt centrum vid Columbia universitetet från början av 1930-talet. Vid universitetet i Chicago hade man intresserat sig för kultur, konflikt och konsensus. Dessa var inte längre förenliga med den nya forskningsinriktningen och de stora mediaundersökningar som gjordes. Då Chicagoskolans dominans avtog gick också kommunikationsforskningen första fas, då man hade haft en stor tilltro till kommunikationens förmåga att skapa demokrati i det moderna samhället, mot sitt slut.

Mass Communication Research

Från och med 1930-talet började den amerikanska kommunikationsforskningen granska massamhällets fenomen. Det fanns många olika instanser som var intresserade av de nya mediernas inverkan på människorna. Från 1920-30-talen framåt kan man se tre olika utvecklingstrender, som formade den amerikanska kommunikationsforskningen. Man var dels intresserad av krigspropagandans betydelse, filmernas effekt och radiopublikens lyssnings- och konsumtionsvanor.

Man brukar tala om Mass Communication Research, dvs. MCR-traditionen. Den uppstod egentligen redan på 1930-talet men uppnådde sin guldålder först efter andra världskriget. Den var huvudinriktningen för kommunikationsforskningen i västvärlden under en lång tid och dess särskilda sätt att granska kommunikationen blev ett slags självklarhet.

Propagandaforskning

Den amerikanska regeringen hade behov att undersöka krigspropagandans betydelse. Propagandaforskningen startade efter första världskriget och den blev en viktig del av kommunikationsforskningen då ett nytt krig hotade i slutet av 1930-talet. En av de centrala forskarna var Walter Lippmann. Han växte upp i en förmögen judisk familj och reste runt i Europa med sina föräldrar. Första världskriget hade en stor inverkan på hans syn på demokrati och den allmänna opinionen. Under kriget skrev Lippmann flygblad på en propagandabyrå i Frankrike och han var också president Wilsons assistent vid fredsförhandlingarna i Versailles.

Efter kriget undersökte Lippmann vad New York Times skrivit om den ryska revolutionen. Han konstaterade att nyheterna innehöll fler önskningar och fantasier än fakta. Han kritiserade reportrarna för deras inexakta och opålitliga nyheter. Han utvidgade sitt resonemang i sin bok Public Opinion (1922), som är hans främsta verk. Det är svårt att placera in Lippmanns verk under någon enskild skola; man kan dels se intryck från Chicagoskolan, dels inverkade också hans uppfattning om den allmänna opinionen på den empiriska kommunikationsforskningen.

En annan framstående forskare mellan krigen var Harold D. Lasswell. Han började studera vid universitet i Chicago vid 16 års ålder och skrev sin doktorsavhandling i politisk forskning år 1926. Avhandlingen handlade om propagandan under första världskriget. Lasswell betonade propagandans betydelse för kriget och menade att det under krig inte bara var viktigt att mobilisera manskap och materiel utan även åsikter. I sin avhandling granskade Laswell propagandan kvalitativt. Från slutet av 1930-talet fortsatte han sin propagandaforskning och koncentrerade sig då på Nazityskland. Han övergick ändå till att forska kvantitativt.

Lasswell var inte enbart intresserad av krigspropaganda utan intresserade sig precis som Lippman för hur den allmänna opinionen skapades i det moderna samhället i ett bredare perspektiv. Lasswell ansåg, precis som Lippmann, att mannen på gatan inte var kapabel att fatta viktiga beslut på rätt sätt utan att det därför behövdes en upplyst elit som styrde de breda massorna på rätt väg.

Filmforskning

Under 1900-talets första decennier var det många som såg propagandan som en förgörande kraft som utsträckte sin inverkan överallt. Kritikerna ansåg också att den underhållning som förmedlades via radio och film även kunde ha en propagandistisk natur. Den offentliga sektorn var intresserad av filmernas inverkan på människorna, i synnerhet på barn. Den första breda filmundersökningen blev färdig på 30-talet.

Filmerna hade vunnit en bred spridning på 1910-talet och barnen utgjorde en stor del av biografpubliken. I pressen framfördes tankar och anklagelser om att filmerna hade en dålig inverkan på barn. Därför ville samhällsvetarna få fram fakta om filmernas effekt. Den privata Payne Fund-stiftelsen finansierade i slutet av 20-talet och början av 30-talet flera undersökningar om filmer och deras barnpublik. Undersökningarna koncentrerades främst kring filmernas innehåll och publikens sammansättning samt kring filmernas inverkan på barn och unga. I undersökningarna utnyttjade man såväl kvalitativa som kvantitativa metoder, vilket gjorde Payne Fund-undersökningarna föregångare. Samtidigt startade de en fortsättningsvis pågående diskussion om filmerna (och i förlängningen televisionens) negativa inverkan på barn. Undersökningarna publicerades senare i tio böcker.

Radioforskning

Den ekonomiska sektorn började finansiera marknadsundersökningar, som bland annat utredde radioreklam och radiopublikens lyssnings- och konsumtionsvanor. Från början av 1900-talet började reklamen bli en allt viktigare del av kommunikationen. De första reklambyråerna grundades och som en följd av det började man utreda konsumenternas beteende och reklamens effekt med hjälp av olika undersökningar. För att utreda publikmängderna utvecklade man olika slags telefonintervjuer. Särskilda marknadsundersökningsföretag utvecklade undersökningsmetoder, som också användes för att utreda människors väljarbeteende. I synnerhet marknadsföringsföretagen utvecklade metoder för att undersöka människors röstningsbeteende. Det var bland annat under den här tiden som George Gallup gjorde sin egen enkätundersökning känd.

Mätningarna av reklamens mängd och effekt hade stor inverkan på radioprogrammens innehåll. Radiostationernas ägare och reklambyråer blev allt mer intresserade av marknadsundersökningar och de tidigare kommunikationsforskarna hade också jobb som var relaterade till marknadsundersökningar.

Under mellankrigsåren blev radion allmän i USA. År 1925 hade tio procent av familjerna en radioapparat men redan år 1930 hade siffran stigit till 46 procent och år 1942 till 82 procent. Man hade oftare en radio i hushållet än en telefon, tidning, bil, elektricitet eller avlopp. Radions samhälleliga betydelse ökade. Presidentens tal, idrottstävlingar och liknande samlade stora mängder lyssnare till apparaterna.

Radioforskningen blev allt intressantare efter hand som radioverksamheten och lyssnarmängderna växte. Den kommersiella sektorns undersökningsbehov var en stark drivkraft för utvecklingen men även staten var intresserad av radions betydelse. Radion hade blivit ett propagandamedel i och med Nazitysklands uppgång och det allt mer växande hotet.

För kommunikationsforskningens del innehade Paul Lazarsfeld en central roll. Det var också i hans forskning som flera av de ovan nämnda forskningsinriktningarna kulminerade.

Paul Lazarsfeld

Paul Lazarsfeld (1901-1976) anses vara en av kommunikationsforskningens lärofäder. Lazarsfeld var ursprungligen hemma i Wien. Han doktorerade som 24-åring i tillämpad matematik och var en tid matematiklärare i ett gymnasium. Under 20- och 30-talen verkade Lazarsfeld i Europa och undersökte bl.a. de arbetslösas förhållanden. Eftersom Lazarsfeld var jude fick han ingen docentur vid universitetet. Däremot fick han ett stipendium av Rockefeller-stiftelsen och reste i USA år 1933.

År 1937 fick Lazarsfeld jobb som chef för Radio Research Project som finansierades av Rockefeller-stiftelsen. Forskningsprojektet var brett definierat och hade för avsikt att granska radions effekt på samhället. Inom ramen för projektet granskade man bl.a. radions roll i olika slags lyssnares liv, radions psykologiska värde och orsakerna till varför människorna lyssnade på radio. Lazarsfelds undersökningar blev mycket ansedda och det finansiella stödet till hans projekt var också omfattande. Lazarsfelds inverkan på kommunikationsforskningen var stor. Han startade bland annat forskningen kring kommunikationens indirekta effekter, han utvecklade nya metoder och han skapade läroämnet massmedieforskning genom att föra samman olika forskare och genom att ordna finansiering för projekten.

Ett av de forskningsprojekt som Lazarsfeld ledde var en undersökning kring den effekt hörspelet Världarnas krig (War of the Worlds) hade. Det var på Halloween år 1938 som CBS sände Orson Welles hörspel Världarnas krig. Hörspelets första del bestod av en fiktiv nyhetssändning där man berättade att marsmänniskor landat på jorden. Trots att man såväl före, under som efter hörspelet meddelade att det hela var fiktion, var reaktionerna otroliga, t.ex. i New York flydde människorna med sina bussar.

Office of Radio Research började genast undersöka orsakerna till den panik som uppstått, hur omfattande den varit samt varför just detta hörspel väckt så starka reaktioner. Forskarna fann flera orsaker. Amerikanerna litade på radion, samtidigt var de mycket oroade både på grund av depressionens och det hotande kriget, programmet var tekniskt sett välgjort och dessutom hade flera av lyssnarna börjat lyssna så sent att de inte hade hört anmälan om att programmet var fiktivt.

Vem säger vad....

Till början av 40-talet hade kommunikationsforskningen utvecklats så mycket att man började anse att den borde vara ett eget forskningsområde. År 1940 samlades en grupp forskare, bl.a. Lazarsfeld och Lasswell, som tillsammans skrev Research in Mass Communication där de funderade över kommunikationsforskningens inriktning och utvecklingsmöjligheter.

I dokumentet betonade man "who, says what, to whom, and with what effect" som den centrala frågeställningen inom kommunikationsforskningen. År 1948 kompletterade Lasswell modellen med kommunikationskanalen och på så sätt föddes den kommunikationsmodell som bär hans namn och som diskuterades redan under den första föreläsningen.

Inom den amerikanska kommunikationsforskningen såg man undersökningen av massmediernas effekter som det allra viktigaste området. Därför kom man också att se på kommunikationen som en form av övertalning eller psykologisk krigsföring.

Den viktiga fråga som inte fanns med var "varför". Den hade lett in forskarna på en mer kritisk granskning, som bland annat hade tvingat forskarna att titta på de ekonomiska bindningarna och vem som finansierar medierna. De enda som ställde sig kritiska var de av Frankfurtskolans forskare som hade emigrerat till Amerika på 1930-talet. De kritiserade Lazarsfeld och hans kolleger för att dessa var för inriktade på effekterna och för att de godkände de bakomliggande strukturerna utan att ifrågasätta dem.

Den amerikanska kommunikationsforskningen, precis som den övriga samhällsforskningen, fortsatte vara empirisk, där de offentliga och kommersiella intressena dikterade forskningens karaktär.

Empirisk forskning

Under första världskriget jobbade många av de amerikanska samhällsforskarna med att skapa krigspropaganda. Efter kriget minskade antalet statsanställda forskare men propagandan kom ändå fortsättningsvis att vara en central del av samhälls- och kommunikationsforskningen. Från medlet av 30-talet strävade forskarna efter att utreda den internationella kommunikationen och då andra världskriget närmade sig blev deras uppgift att skydda de amerikanska medborgarna mot tysk och sovjetisk krigspropaganda.

Why we fight

Under andra världskriget var propagandaforskningens huvudobjekt dels den tyska krigspropagandan dels att höja den amerikanska civilbefolkningens moral. Efter att Japan anfallit Pearl Harbour blev en av uppgifterna också att öka amerikanernas kunskaper om världspolitiken för att göra det lättare att värva civilbefolkning till militärtrupperna. Därför värvades filmregissören Frank Capra att göra en serie filmer som skulle reda ut målsättningarna med kriget och de ideologiska grunderna för de vanliga soldaterna. Filmserien gavs namnet Why we fight.

Forskarna var också intresserade av att granska filmernas effekter. Arméns Information and Education Division fick i uppgift att utreda dessa. Forskarna med Carl Hovland i spetsen intervjuade soldater före och efter att de hade sett filmerna. Undersökningens viktigaste del koncentrerades kring filmen Battle of Britain. Undersökningspubliken bestod av 4200 personer, som delades in i en undersöknings- och en kontrollgrupp. Soldaterna fick fylla i blanketter både före och efter att de hade sett filmen. Forskarna ville veta om filmer kan öka soldaternas kunskap om militära händelser, om filmens innehåll ändrade soldaternas åsikter och tolkningar om de händelser som filmerna beskrev, hur mycket filmerna främjade inställningen till de brittiska anförvanterna samt om filmen hade en viktig roll i att höja den allmänna stridsberedskapen bland de värvade.

Undersökningen visade att kunskapsnivån om de faktorer som lett till kriget växte. Däremot ökade inte kampmoralen och motivationen, vilket var ett av de viktiga målen med filmen. Åsiktsförändringarna var mindre än väntat. De individuella skillnaderna mellan de intervjuade, såsom utbildning och intelligensnivå, hade en större effekt på inställningen än propagandan.

Röstningsbeteende

Efter andra världskriget började kommunikationsforskningen på allvar utvecklas till ett eget forskningsområde. En egen begreppsapparat och särskilda modeller för att beskriva kommunikationen utvecklades, dessutom grundades även särskilda institutioner för kommunikationsforskning vid universiteten. På 1950-talet blev Mass Communication Research (MCR)-traditionen den förhärskande. En av MCR-traditionens mest berömda iakttagelser är tvåstegshypotesen.

År 1944 publicerade Paul Lazarsfeld, Bernard Berelson och Hazel Gaudet undersökningen The People´s choice. I den utreddes hur människorna fattade sitt röstningsbeslut i presidentvalet och vilka mekanismer som påverkade röstningsbeslutet. Undersökningen gjordes redan år 1940, innan USA gått med i kriget. Valet stod mellan Franklin D. Roosevelt och Wendell L. Wilkien.

För undersökningen intervjuade man 600 personer. Dessa intervjuades flera gånger under några månaders tid för att man skulle kunna se eventuella ändringar i åsikterna. Då man valde ut deltagarna försökte man göra det så att undersökningsgruppen så bra som möjligt skulle motsvara landets hela befolkning.

Forskarna hoppades att de skulle hitta en tydlig förklaring till på vilket sätt medierna påverkar de politiska åsikterna inför presidentvalet. Resultatet var överraskande. Deltagarna berättade att diskussioner i mindre grupper hade en större effekt på deras åsikter än det som skrevs i tidningarna. Medierna hade ändå en viktig roll i presidentvalskampanjen. Två av tre menade att radio och tidningar utgjorde en nyttig informationskanal och 50 procent av dem som svarade menade att radion var den viktigaste källan för politisk information.

Det väsentliga var ändå det att människornas intresse för val var olika. De som tycket att valet var viktigt följde noggrannare med medierna och de förmedlade också information till mindre aktiva personer. Forskarna utvecklade begreppet om personlig influens. Där fanns å ena sidan opinionsledarna som följde med medierna och å andra sidan de som inte följde med medierna utan vände sig till opinionsledarna för att få information. Den här processen började senare kallas för tvåstegshypotesen (two-step flow). Diskussionerna i små grupper var viktiga i synnerhet för dem som fattade sitt röstningsbeslut sent eller som ändrade åsikt under kampanjen.

Forskningsresultaten var en överraskning och ingenting som hade förutsetts i forskningsplanen. Efter kriget kom tvåstegshypotesen att inspirera kommunikationsforskningen. The People´s Choice riktade in den amerikanska forskningen på nya spår eftersom den visade att intervjuundersökningar kan användas då man undersöker långsiktiga processer och då den visade att masskommunikationens direkta verkningar inte var så stora som man hade väntat sig. En av MCR-traditionens utgångspunkter var ju att medierna var allsmäktiga och att de hade en direkt inverkan på publiken.

Konceptet utvecklades vidare i Decatur, Illinois, där en undersökning inleddes 1944. Resultaten publicerades först elva år senare, år 1955, av Elihu Katz och Paul Lazarsfeld i boken The Personal Influence: The Part Played by People in the Flow of Mass Communication. För den undersökningen intervjuades 800 kvinnor och forskarna konstaterade att även kvinnorna fungerade som opinionsbildare, även om det oftast var i frågor som gällde familjen och dess vardag. Det politiska beslutsfattandet var männens ansvar.

De första systematiska kommunikationsmodellerna gjordes upp under slutet av 40-talet. Flera av dessa beskrevs redan under de första föreläsningarna t.ex. Lasswells och Shannon & Weavers modeller.

Kommunikationsforskning institutionaliseras

Efter andra världskriget grundades allt flera institutioner för kommunikationsforskning i Amerika. Det var dels fråga om institutioner för kommunikation vid olika universitet och olika journalistutbildningar, dels olika offentliga forskningsinstitutioner.

Wilbur Schramm (1907-1987) var en av de centrala personerna för att skapa en grund för undervisning i kommunikation i högskolorna och han fortsatte med kommunikationsforskning livet ut. Schramm skrev sin doktorsavhandling på 30-talet om engelsk litteratur, men som så många andra av de dåtida forskarna blev han intresserad av att granska krigspropagandan närmare under andra världskriget.

Efter kriget återvände han till universitetsvärlden och Illinois och grundade där år 1948 en institution för kommunikationsforskning. Schramm skrev flera böcker som använts inom undervisningen. I medlet av 50-talet utvecklade Schramm också en kommunikationsmodell som gick i två riktningar. Han menade att det är missledande att tänka på kommunikation som någonting som börjar på ett ställe och slutar på ett annat ställe, utan att kommunikationen i verkligheten är oändlig.

Internationell kommunikation

Under det kalla kriget började man inom kommunikationsforskningen allt mer frångå diskussion kring propaganda och psykologisk krigsföring. I stället började man diskutera internationell kommunikation. Termen anslöts till det amerikanska kommunikations- och politikforskarnas diskussion där man ville betona den västerländska världens öppenhet jämfört med östblockets slutenhet.

Wilbur Schramm koncentrerade sig under 50-talet nästan enbart på internationell kommunikation. Tillsammans med Fred Siebert och Theodore Peterson publicerade ha år 1956 Four Theories of the Press. I boken definierades fyra grundmodeller för masskommunikation. I boken försökte man visa varför masskommunikationen uppfyller så många behov och varför den uppträder i så många olika skepnader i olika slags samhällen.

De fyra teorierna som presenteras i boken är:
  1. Den autoritära teorin, som är historiskt sett äldst och representerar feodalsamhället.
  2. Den liberala teorin, som baseras på bl.a. John Miltons och John Lockes tankar och representerar den moderna demokratins och människorätts tid.
  3. Teorin om socialt ansvar, är en variant av den liberala teorin som bl.a. betonar förläggarnas moraliska ansvar.
  4. Den sovjetkommunistiska teorin, som är en modern version av den autoritära teorin, kryddad med marxistisk-leninistisk masskommunikationsuppfattning.
Schramms analys har kritiserats för att den förhärligar den liberala teorin och med facit i hand kan man se att den var en produkt av det kalla kriget. Från medlet av 50.talet började den amerikanska kommunikationsforskningen fästa en allt större uppmärksamhet vid den tredje världens roll mellan de två blocken. Harold Lasswell uttryckte redan år 1951 sin oro för att den ryska propagandan vinner sina största framsteg bland de icke-industrialiserade folken.

Lärofäderna utnämns

På 50-talet riktade de amerikanska forskarna för första gången också sin blick bakåt. Kommunikation hade blivit ett läroämne och för identitetens skulle var det viktigt att hitta ämnets "lärofäder". Schramm lyfte år 1959 fram fyra forskare som han ansåg hade skapat grunden för den empiriska forskningen i kommunikationens effekter. De fyra forskarna var Harold Lasswell, Carl Hovland, Kurt Lewin och Paul Lazarsfeld. Att Schramm valde just dessa fyra berodde på att alla hade haft en stor inverkan på honom själv och att han ansåg att den typ av forskning dessa bedrev var det som definierade kommunikationsforskningen.

6.4 Frankfurtskolan

Då man inom kommunikationsforskningen talar om kritisk forskning avser man oftast Frankfurtskolan. Med Frankfurtskolan avses vanligtvis en grupp samhällsforskare och intellektuella samt den teori gruppen omfattade. Teorin utvecklades i Tyskland på 1930-talet och efter att fascismen vann fotfäste var många av företrädarna tvungna att fly till USA.

Max Horkheimer

Bland Frankfurtskolans grundare var Max Horkheimer centralgestalten. År 1930 blev han ledare för det samhällsforskningsinstitut som på 1920-talet grundats med donationsmedel vid universitet i Frankfurt. Horkheimer var professor i socialfilosofi vid universitet i Frankfurt och samlade kring sig en forskargrupp, i vilken bland annat ingick Theodor Adorno, Walter Benjamin, Herbert Marcuse och Erich Fromm.

Teoretiskt sett ville representanterna ta avstånd från den ortodoxa marxismen. Horkheimer skapade en kritisk teori som förutom ekonomin även skulle beakta individens psyksiska utveckling och kulturen.

Institutets tidiga år präglas av strävan att gå bakom förhållandena mellan samhälle och individ och hitta de gemensamma och väsentliga dragen, dvs. beskriva samhälle som helhet, som totalitet.

Dessutom såg skolans representanter det som viktigt att deras teori riktades mot samtiden och dess utvecklingsdrag. Teorin skulle vara dialektisk och historisk, känslig i förhållande till förändringarna i samhället. Då fascismen steg till makten blev forskarna intresserade av varför arbetarklassen inte förmådde genomföra en revolution. I stället för att försöka förklara detta med ekonomiska orsaker försökte man hitta förklaringarna i människornas pysiska och struktur och arbetarklassens förhållande till samhällets auktoriteter.

Många tyska forskare flydde undan Hitler till Amerika och även medlemmarna i Frankfurtskolan fortsatte sitt jobb där. Institutet flyttade i medlet av 30-talet till New York och blev en del av Columbia universitet. Ekonomiskt sett var flytten lätt, men intellektuellt svår. Forskarna hade en marxistisk bakgrund och det var inte lätt för dem att fortsätta sin verksamhet i ett kapitalistiskt samhälle. Tyskarna var vana med att spekulera och filosofera medan den amerikanska samhällsforskningen var mer empiriskt betonad.

Thomas Adorno

Det var inte bara Frankfurtskolans ledare Max Horkheimer som var kritiskt inställd till den amerikanska forskningen. Även musikvetaren Theodor W Adorno kom på kollisionskurs med Lazarsfeld. Då Adorno kom till USA hade han fått jobb på Office of Radio Research. Meningen var att han skulle analysera radions musikutbud. Adorno skrev några artiklar där han diskuterade radions musikutbud. Däremot var det helt främmande för honom att empiriskt testa hypoteser. Lazarsfeld tyckte i och för sig att Adornos artiklar var intressanta men han saknade ett mer empiriskt grepp som hade gett fler hårda fakta att presentera. Adorno i sin tur tyckte att kultur inte går att mäta med kvantitativa metoder och att hela radiolyssnandet borde ifrågasättas, eftersom han ansåg att lyssnarna blivit fullkomligt avtrubbade. Adorno jobbade bara ett par år på Office of Radio Research, ända tills Rockefeller-stiftelsen drog bort sin finansiering för musikavdelningen.

Jürgen Habermas

Jürgen Habermas var Adornos assistent och anses allmänt ha sina rötter i Frankfurtskolan. Trots det skiljer sig hans tänkesätt ganska markant från t.ex. Horkheimers och Adornos. Habermas riktade sina blickar mot offentligheten och dess utveckling. Arbetet är intressant ur kommunikationssynvinkel sett eftersom det bland annat tar upp hur pressens roll förändrats beroende på offentlighetens karaktär.

6.5 Medieteknologierna

Då nya kommunikationsteknologier utvecklades började forskarnas blickar allt mer riktas mot dem. Det finns särskilt två forskare som varit banbrytande på detta område, Harold Innis och Marshall McLuhan.

Harold Innis

Den kanadensiska historikern och nationalekonomen Harold A Innis kritiserar i sina arbeten det amerikanska kommunikationssystemet, eftersom han såg den som ett hot mot den kanadensiska särarten. Men viktigare än så var att Innis lyfte fram frågan om hur de kommunikationsmedel som finns tillgängliga i ett samhälle påverkar det. Han såg den angloamerikanska dominansen som bara en förhärskande period bland andra, t.ex. Mesopotamien och Romarriket.

Innis klassificerade olika samhällen och kulturer enligt vilken kommunikationsteknologi som var förhärskande i dem just då. Han menade att ett samhälle kunde vara i någon av följande skeden:
  1. den talade kommunikationens tid,
  2. den tryckta kommunikationens tid, eller
  3. den elektroniska kommunikationens tid.
Innis påpekade ändå att det inte var fråga om någon lineär modell. De olika perioderna kunde existera samtidigt men då på olika platser och samhällen. Nya konkurrerande kommunikationsformer ändrar den sociala organisationens former och förflyttar kunskapens maktcentra från en stat till en annan. Innis menade att kommunikationsteknologin hade en central roll i förhållande till andra teknologier.

Marshall McLuhan

Den kanadensiske forskaren Marshall McLuhan utvecklade Innis teori. Han tillämpade Innis idéer på moderna samhällen och på den elektroniska kommunikationen. Han var den första som analyserade moderna medier ur en kommunikationsteknologisk synvinkel och hans tänkesätt har haft stor inverkan på dagens sätt att granska medier. McLuhan var till en början kritisk till de nya elektroniska medierna men ändrade senare åsikt och menade att de elektroniska medierna var det som definierade den nya eran och det som omdefinierade människans sinnevärld. McLuhan blev en stor medieguru och hans idéer komprimerades bland annat i uttrycket "the medium is the message".

Medan Innis hade menat att det moderna samhället begränsades av tid och rum, menade McLuhan att världen hade blivit till en "världsby", global village. Människan kan tack vare sina sinnen och de tillgängliga redskapen då nya (dåvarande) medierna resa i tid och rum utan behöva lämna sitt hem; alla hade helt enkelt världen i sitt vardagsrum. Å andra sidan är invånarna alltid omgärdade av materiella och symboliska kommunikationsformer. Medierna skapar globala ritualer, såsom idrottstävlingar, som samlar alla världsbyns invånare. McLuhan trodde att den nya globala enheten innebär en återgång till de orala kulturella enheterna. Han såg att den elektroniska kulturen räddade det talade ordet från den skrivna och tryckta kommunikationens övervälde.

6.6 Kommunikationsforskningen i Norden i dag

Bekanta dig med det nordiska informationscentret Nordicoms information om den nordiska kommunikationsforskningen. På Nordicoms webbplats kan du bl.a. se olika forskares inlägg på den senaste nordiska konferensen i medie- och kommunikationsforskning som ordnades år 2001. Läs också översikten om medie- och kommunikationsforskning i Norden.

6.7 Informationsvetenskaplig forskning

Allmänt

Informationsvetenskapen är en relativt färsk disciplin ur både internationellt och nordiskt perspektiv. Undervisning på universitetsnivå har anordnats i Tyskland och Förenta Staterna sedan slutet av 1800-talet. Den första nordiska professuren och institutionen i ämnet inrättades i Finland, vid Tammerfors universitet år 1971.

Läroämnets studieobjekt var ursprungligen bibliotek och informationstjänster, deras ställning i samhället samt hur de utnyttjas. Uppfattningen om vad som utgör informationsvetenskapens studieobjekt har senare förändrats och fått en bredare innebörd. Idag är utgångspunkten en människa som behöver och söker information. Den försöker hon få tag på genom att utnyttja ett antal lämpliga informationsåtervinningsmekanismer. Forskarna intresserar sig således inte speciellt för någon särskild informationsförsörjande organisations verksamhet, utan för hur personer utvecklar ett komplex av olika sätt och metoder att söka information som stöd för sina aktiviteter. Därtill riktas intresset mot de informationsförsörjande organisationernas, såsom bibliotekens, informationstjänsternas och arkivens, möjligheter att underlätta individernas informationsanskaffning.

Informationsvetenskapen kunde karakteriseras som en disciplin där man undersöker förmedling av (främst lagrad) information mellan producenter och användare. Dess avsikt är att skapa en föreställning om individers och gruppers informationsmiljöer, informationsbehov och sätt att söka information, samt om att organisera informationsresurser på ett sätt som gör det möjligt att komma åt önskad information. Vid organiseringen utnyttjas system som bibliotek, informationstjänster, arkiv och databaser.

Biblioteks- och informationsvetenskapens utveckling: tre paradigm

Under 1900-talets första decennier var den biblioteksvetenskapliga forskningstraditionen främst historisk/humanistisk. Det var först i samband med den samhällsvetenskapliga forskningens frammarsch i Tyskland och USA på 1920-talet som biblioteket lyftes fram som en organisation. Forskarnas intresse riktade sig oftast till bibliotekets sociala och pedagogiska roller.

Mariam Ginman beskriver i artikeln "Från fragment till holism - paradigm och trender inom biblioteks- och informationsvetenskap" paradigmskiften inom biblioteks- och informationsvetenskapen under 1900-talet. Enligt henne kan man urskilja tre paradigm: 1) synen på biblioteket som en social institution (1920-talet), 2) synen på biblioteket som ett system för mänsklig kommunikation (1950-talet), och 3) fokuseringen från användarens "behov" till det eftertraktade "resultatet" (1990-talet).

Några av informationsvetenskapens viktigaste forskningsområden är:

  1. Informationssökning
  2. Informationsåtervinning (Information Retrieval, IR)
  3. Information Management
  4. Vetenskaplig kommunikation
Nedan kommer dessa forskningsområden att presenteras i nämnd ordning.

Informationssökning

Forskningen om informationssökning hör till informationsvetenskapens kärnområden. När man talar om forskning om informationssökning kan man skilja mellan tre fenomen som har ett nära samband med varandra: informationsbehov, informationssökning och informationsanvändning. Forskningen om informationssökning har många uppgifter. Den är ett av informationsvetenskapens mest centrala delområden och därmed disciplinens begreppsliga och metodiska grundval. En stor del av frågorna inom informationsvetenskapen berör sist och slutligen företeelser som hänför sig till informationssökning, och man kunde se disciplinen som en "informationssökningens vetenskap", såsom Järvelin och Vakkari år 1988 föreslagit i en artikel i Kirjastotiede ja informatiikka. En annan uppgift, av mer praktisk art, är att utnyttja de empiriska forskningsresultaten t.ex. vid utvecklandet av biblioteks- och informationstjänsterna. En tredje uppgift är att analysera olika yrkesgruppers informationssökningsbeteende i syfte att kartlägga intressanta särdrag, t.ex. vilka krav på kunskaper och färdigheter som ställs inom olika yrken.

Inom forskningen om informationssökning söker man ofta svar på följande typer av frågor:
- vilka faktorer ger upphov till informationsbehov och på vilka sätt tar sig behoven uttryck?
- till vilka informationskällor och informationskanaler vänder sig personer för att tillfredsställa sitt informationsbehov?
- på vilka grunder väljer personer informationskällor och -kanaler?
- hur ofta och hur regelbundet utnyttjas dessa källor och kanaler?
- hur väl tillfredsställer dessa källor och kanaler informationsbehovet?
- vilka faktorer försvårar eller förhindrar informationssökning ur olika källor och kanaler?
- för vilka ändamål och på vilket sätt utnyttjas den anskaffade informationen?

Arbetsrelaterad informationssökning

Informationsbehov, informationssökning och informationsanvändning kan analyseras i flera olika kontexter. Den kanske mest centrala indelningsgrunden är om fenomenen hänför sig till dagliga arbetsuppgifter eller heltidsstudier. I sådana fall kan man tala om arbetsrelaterad informationssökning och informationsanvändning samt arbetsrelaterade informationsbehov. Merparten av all forskning kring informationssökning har varit av detta slag. Man har kartlagt vilka informationskällor olika yrkesgrupper använder sig av för att tillfredsställa sitt informationsbehov. Forskare inom olika områden har utgjort den mest eftertraktade målgruppen, men man har i stor utsträckning kartlagt även ingenjörers, studenters och företagares informationsanskaffning. Yrkesgrupper som undersökts i något mindre omfattning är t.ex. sjuksköterskor och konstnärer.

All informationssökning sker ändå inte i anslutning till arbetsuppgifter eller studier, utan det är också nödvändigt att analysera icke-arbetsrelaterade informationsbehov och icke-arbetsrelaterad informationssökning och -användning. Man kan jämföra den här typen av informationssökning med att "klara sig" i vardagslivet. Forskningen kring icke-arbetsrelaterad informationssökning är kvantitativt sett fortfarande i minoritet, men från och med 1990-talet har intresset för området ökat.

Problemorienterad och vägledande informationssökning

Man kan också typindela informationssökning efter inriktning och skilja mellan problemorienterad informationssökning, som sker i anslutning till enskilda arbetsuppgifter eller problemlösning i samband med sådana, och vägledande informationssökning, som sker av allmänt intresse, t.ex. att titta på nyheter i tv eller läsa dagstidningar.

Utveckling

Forskningen kring informationsbehov, -sökning och -användning inleddes i egentlig mening först i början av 1950-talet. Till en början riktades uppmärksamheten mot informationsbehov och informationssökning som en del av vetenskaplig forskning och kommunikation. De populäraste målgrupperna var de facto forskare, främst naturvetare och ingenjörer.

Under 1960-talet utvidgades forskningen kraftigt. Man började i själva verket först då inse komplexiteten hos företeelserna informationssökning och informationsbehov. Man frågade sig också i vilken mån forskningsresultaten kunde utnyttjas i planeringen och utvecklandet av biblioteks- och informationstjänsterna. Bland de yrkesgrupper som analyserades kan man bl.a. nämna psykologer och ingenjörer. Man upptäckte ett viktigt samband mellan informationssökningen och dess belastningsgrad: informationssökningen är beroende av hur ansträngande den upplevs vara i relation till den förvärvade informationens värde. Framför allt ansågs informationskällornas lättillgänglighet påverka ingenjörernas informationssökning.

På 1970-talet expanderade forskningen om informationssökning i och med att man började undersöka även andra yrkesgrupper än naturvetare och ingenjörer. Informationssökningen placerades också i högre grad än tidigare i kontexten för arbetsuppgifter och krav förbundna med dessa. Även så kallade vanliga medborgares informationsbehov och informationssökningsstrategier kartlades, och därmed lades grunden till analyserna av icke-arbetsrelaterade informationsbehov och icke-arbetsrelaterad informationssökning. Denna typ av forskning bedrevs främst i USA, där omfattande intervju- och enkätundersökningar utfördes. Man kan säga att forskningen om informationssökning befäste sin ställning på 1970-talet. Följande årtionde fortsatte dess tillväxt.

År 1986 publicerade Brenda Dervin och Michael Nilan i tidskriften Annual review of information science and technology (ARIST) en artikel som blivit en klassiker inom området. I artikeln kritiserade de den traditionella forskningen om informationssökning och sammanfattade målen för en ny typ av forskning ur informationssökarens och -användarens perspektiv. (Redan på 1970-talet hade vissa forskare, förutom Dervin själv bl.a. Tom Wilson och Nicholas Belkin, börjat bedriva den här typen av forskning.)

Traditionell forskning om informationssökning är enligt Dervin och Nilan analyser där informationsbehov och informationssökning granskas ur informationssystemens eller institutionernas, t.ex. bibliotekens, perspektiv. Det alternativa, nya synsättet ser informationssystemen som endast en kanal bland många, och informationssökningen granskas ur den informationssökande individens perspektiv. Det centrala är inte hur ofta och på vilket sätt man utnyttjar bibliotekets tjänster, utan vilken nytta man kan ha av dem.

Genom att jämföra respektive synsätts antaganden om information, informationssökare och informationssökningsprocesser sammanfattade Dervin och Nilan den traditionella informationssökningsforskningens problem och framhöll nödvändigheten av ett nytt synsätt. De främsta skillnaderna mellan de två forskningsgreppen kan illustreras på följande sätt:

external image utveckling_733.gif


Det individorienterade synsättet

På 1990-talet fick det individ- eller användarorienterade synsättet allt fler anhängare. Analyser där kontextuella faktorer beaktades och konstruktion av kunskapsstrukturer betonades blev målet för allt fler forskare. En av 1990-talets främsta forskare i informationssökning är Carol C. Kuhlthau, som utvecklat en på långsiktigt empiriskt arbete baserad processmodell för informationssökning.

Enligt Kuhlthau är informationssökning en konstruktionsprocess som utgår ifrån ett kognitivt tillstånd av osäkerhet. Detta tar sig uttryck i affektiva symptom, bl.a. känslor av ångest och osäkerhet. Informationssökningen kan beskrivas som en resa som inleds med osäkerhet. I bästa fall avslutas resan med bättre förståelse, i värsta fall med ännu större osäkerhet. Kuhlthau indelar informationssökningsprocessen i sex faser:
  1. inledning,
  2. ämnesval,
  3. utforskande,
  4. formulering,
  5. samling av information samt
  6. presentation av resultat..
Vid analys av informationssökningens samtliga faser uppmärksammas tre centrala faktorer, nämligen individens tankar, känslor och handlingar.

Sense-Making-teorin

Ett annat alternativ till den systemcentrerade forskningen erbjuder Brenda Dervins Sense-Making-teori. Enligt Dervin är det viktigt att fråga hur människor i allmänhet skapar mening i sitt liv (make sense) genom att "förnuftiggöra" sina upplevelser. Sense-Making-teorins centrala antaganden är metaforiska och hänför sig till rörelser eller steg. Att leva innebär enligt Dervin på sätt och vis att "stega sig fram" från en situation till en annan. Även informationsanskaffningen kan jämföras med att stega sig fram från situation till situation. För det mesta sker detta stegande på rutin, dvs. man erhåller information utan att skaffa den separat. Ibland hamnar man ändå i en problematisk situation där tidigare skapta betydelser visar sig vara bristfälliga och man blir tvungen att skapa nya. Utgångspunkten för informationssökningen är en situation där individen tvingas pröva tidigare betydelser. Informationssökningen kan i sin helhet beskrivas med den metaforiska modellen "situation-gap-use" (situation-klyfta-användning).

I en problematisk situation blir individen tvungen att stanna upp framför en slags "kognitiv klyfta" eller "lucka" (gap). Med detta avses de frågor som uppstår i en sådan situation, närmare bestämt informationsbehov. De föreslagna svaren på frågorna utgör försök att bygga en "informationsbro" över den kunskapsmässiga klyftan. Informationssökningen kan jämföras med ett sådant brobygge. För att lyckas med detta bör individen ha minnesbilder av motsvarande problemsituationer och problemlösningsförsök: hur djup var klyftan ifråga, på vilket sätt lyckades man överbrygga den osv. Att bygga en informationsbro är något som ingen människa (åtminstone i sin helhet) kan göra för en annan människas del. Brobyggaren kan visserligen utnyttja redskap och material som han fått av andra människor, t.ex. råd i arbetet. Informationssökarens uppgift blir att avgöra vilka element som är användbara i byggandet av bron över den kunskapsmässiga klyftan. Den anskaffade informationen är alltid mottagarens (informationssökarens) konstruktion, inte avsändarens eller förmedlarens. Med "informationsanvändning" (uses) avses de sätt på vilka de kunskapsmässiga elementen utnyttjas i brobygget.

Informationsåtervinning

Informationsåtervinning (Information Retrieval, IR) omfattar de processer som ingår i representationen, lagringen, sökningen och återvinningen av den information som är relevant i förhållande till en användares krav på information. Områdets målsättning är att studera och förstå informationsåtervinningens processer, i syfte att designa, konstruera och testa återvinningssystem som kan underlätta en effektiv överföring av önskad information mellan en mänsklig producent och en mänsklig användare. Traditionellt är informationen i textform, vilket antyder att informationsåtervinning är synonymt med återvinning av dokument eller text, oavsett om det rör sig om information i full-text, administrativ information, register, eller numerisk eller bibliografisk information. Under de senaste åren har dock området utvidgats att omfatta multimediamiljöer med lagring och återvinning av bilder, grafik, ljud, mjukvarukomponenter, kontorsdokument etc.

Representation ---------> Matching <----------- Förfrågan

(den enklaste modellen för informationsåtervinning, enligt Ingwersen 1992)

Ovan visas den enklaste modellen för informationsåtervinning. Till vänster ser vi representationen av potentiell information (exempelvis som sådan, i form av indextermer, grafisk struktur eller klassifikationskoder). Till höger representeras ett krav på information i form av en förfrågan (sökfråga), antingen på naturligt språk eller på ett artificiellt sökspråk. I mitten jämför en matching-funktion representationer av information med sökfrågor och återkallar textenheter, t.ex. dokument eller delar av dokument, som erbjuder den information användaren söker efter.

Enligt Ingwersen kan man skilja mellan tre olika angreppssätt inom forskningen i informationsåtervinning: det traditionella, det användarorienterade och det kognitiva synsättet.

Det traditionella synsättet betonar vikten av förmåga att evaluera olika tekniker och metoder för representation på ett kontrollerat, vetenskapligt sätt, dvs. i laboratoriemiljö. Inom denna forskningsinriktning försöker man uppnå en matematisk-lingvistisk teori för informationsåtervinning. Denna strävan verkar konstant vara ineffektiv.

Anhängarna av det användarorienterade synsättet ser däremot inte matching-tekniker, utan kunskap om användarnas beteende, som nyckeln till en framgångsrik återvinning. Noteras bör att medan den traditionella forskningen redan på 1970-talet förkastade möjligheten av en exakt matching-teknik, grundar de användarorienterade forskarna från och med denna tidpunkt sin forskning på enbart matching-miljön. Deras användarundersökningar i "verkliga miljöer" (bibliotek och online) tvingar dem till detta. Å andra sidan tar dessa forskare sällan de matching-funktioner som det klassiska synsättet gett upphov till i beaktande.

Denna motsägelse håller på att överbryggas av att man förenar traditionella IR-modeller med användarorienterade forskningsresultat till mer komplexa och interaktiva lösningar, vilket skapar en förbättrad förståelse av informationsåtervinning som en process där kognitiva tillstånd är involverade. Målet är att designa kunskapsbaserade interaktiva informationsåtervinningssystem.

Nedan en översiktlig karakteristik av forsningsinriktningar inom informationsåtervinning (Ingwersen 1992, s. 58):

Traditionella synsättet
Användarorienterade synsättet
Kognitiva synsättet

Mål och
fokus
Förbättring av IR-tekniker
Förståelse av användarbeteende
och informationsbehov
IR som en process som involverar kognitiva tillstånd

Representationsmetoder



Kontrollerade vetenskapliga
test
Undersökningar ur verkliga livet
Komplex interaktion Kognitiva domän-
och uppgiftsmodeller

Relevansfrågor
Användarmodeller


Begäran överensstämmer
med förfrågan

Kunskapsbaserad IR
Resultat,
konsekvenser
Ad hoc-lösningar
Användarmodeller och
-typer
Förmedlardesign
Intelligent IR

Tekniker för partiell matching
Interaktion mellan användare och förmedlare
Stödadaptiv IR

Automatisk klassifikation
Förenklad gränssnittsdesign
Förenhetligande IR-teori

Analysalgoritmer i text- analys
Sökintervjumodeller
Semantiska värden, rimliga slutsatser

Multi- och hypermedia-applikationer
ASK-hypoteser (Anomalous State of Knowledge)
Monstrat-modellen
Mediator Model
Stödjande discipliner
Matematik, lingvistik, datavetenskap,
Artificiell intelligens (AI)
Kognitiv psykologi, psykolingvistik, sociologi
Kognitionsvetenskaper, sociologi
AI <-> IR

Textbaserad sökning, dvs. en sökfråga i textform som jämförs med dokument i textform, är den mest traditionella formen av informationsåtervinning. För det mesta utgår även multimediasökning från text, dvs. verbala söknycklar, men det behöver inte nödvändigtvis alltid vara så. Forsknings- och tillämpningsområden inom informationsåtervinning är bl.a. webbsökning, mellanspråklig informationsåtervinning, talbaserad informationsåtervinning, musikåtervinning samt bild- och videoåtervinning.

Med webbsökning avses informationssökning i World Wide Web-miljö. Webben karakteriseras av fragmentariskt producerad, global och slumpmässigt sammanlänkad hypertext där dokumenten innehåller olika former av multimedia. Webbsökning har hittills utforskats ganska litet, ur såväl användarens som tjänsternas perspektiv. Nättjänsternas snabba utveckling utgör ett problem, liksom informationsmiljöns mångdfaldighet. Forskningsobjektet befinner sig i ständig förändring, vilket förorsakar metodiska problem. Att mäta forskningsresultatet är också problematiskt, eftersom man bör klara av att jämföra informationsbärare av så olika karaktär.

Inom mellanspråklig informationsåtervinning (Cross-Lingual Information Retrieval) strävar man efter att utveckla hjälpmedel för att behärska flerspråkighet i sökprocesser. Ett flertal dokumentsamlingar är flerspråkiga, såsom t.ex. www. Ur användarens synvinkel vore det enklast om hans sökfråga automatiskt kunde översättas till samtliga språk i databasen och de med sökfrågan överensstämmande dokumenten tillbaka till hans modersmål. Maskinöversättningsmetoder klarar inte än så länge av att översätta obegränsade mängder naturligt språk till hyfsade dokument, men däremot är sökfrågor enklare att översätta. Detta kan göras med hjälp av ordböcker eller via en dokumentsamling bestående av parallella dokument som behandlar samma ämnen på behövliga språk. I det senare fallet erhåller man lämpliga söknycklar på målspråket genom att först söka dokument som överensstämmer med frågan på källspråket. Därefter identifieras motsvarande dokument på målspråket och slutligen plockas de statistiskt sett betydande söknycklarna ur dessa dokument. Med hjälp av de högt utvecklade översättnings- och sökmetoderna kan man återvinna dokument på målspråket med ett nästan lika gott resultat som om man sökte direkt på detta språk.

Inom radio- och televisionsverksamheten uppstår stora elektroniska arkiv bestående av talat naturligt språk. Om lagringen sker med hjälp av digitala metoder kan dokumenten återvinnas utgående från det talade innehållet. Härvid jämförs en sökfråga i talad form med utvalda fonetiska drag i taldokumenten.

Inom den traditionella musikbiblioteksverksamheten katalogiserar och klassificerar man musikdokument (grammofonskivor, ljudkassetter, kompositioner) med hjälp av text, och dessa beskrivningar kan sedan återvinnas med textbaserade sökmetoder. Att återvinna egentlig musik direkt är däremot inte möjligt. För musik har dock etablerats ett digitalt framställningssätt, MIDI-filrepresentationer, utgående från vilket det vore möjligt att utveckla sökmetoder för direkt återvinning av kompositioner. Då kunde även sökfrågorna utgöra musik. En sådan sökmöjlighet kan behövas av många olika orsaker: användarens biografiska uppgifter om en komposition kan vara bristfälliga, man känner till bara en del av kompositionens melodi, man vill kartlägga användningen av en viss melodislinga i de olika verken i databasen av upphovsrättsliga skäl.

Bild- och videoåtervinning är ett område där det är meningsfullt att tillämpa verbala söknycklar parallellt med indexerings- och sökmetoder som hänför sig till själva det visuella objektet.

En digital bilddatabas kan mycket enkelt indexeras utgående från dokumentbeskrivningar i textform. Men en bild innehåller alltid fler detaljer och tolkningsmöjligheter än det går att producera med hjälp av verbal indexering. Det är också svårt att hitta språkliga uttryck som överensstämmer med visuella intryck. Många av bildens egenskaper lönar det sig bäst att kontrollera genom att titta på bilden.

Som redskap för visuell återvinning har man utvecklat egenskapsbaserade (feature based, content based) indexerings- och sökmetoder som baserar sig på digital bildbehandling. De grundar sig på en jämförelse av överensstämmelsen mellan en modellbild som utgör sökfråga och bilderna i databasen. Sökresultatet är bilder ur databasen som ordnats enligt visuell likhet. Den visuella likheten beräknas med hjälp av egenskapsvektorer (feature vectors). Egenskapsvektorerna mäter t.ex. bildens färginnehåll, egenskaper i ytstrukturen samt identifierbara former. De egenskapsbaserade algoritmerna klarar dock för närvarande endast av att identifiera drag i bilden på en mycket låg abstraktionsnivå.

Digital bildbehandlingsteknik har tillämpats för återvinning av videomaterial, bl.a. för att identifiera tagningar och rörelser, samt för att identifiera de bildrutor som en tagning består av. På bildrutenivå blir videoåtervinningen åter en fråga om egenskapsbaserad indexering och återvinning. En video innehåller i regel även textbeskrivningar samt olika former av ljud (tal, musik, ljudeffekter och bakgrundsljud) och är således ett material på vilket man i princip parallellt kan tillämpa samtliga indexerings- och sökmetoder som utvecklats för olika typer av multimedia.

Information Management

Information Management (IM) är ett av informationsvetenskapens nyaste kunskapsområden. I Finland håller undervisningen i Information Management fortfarande på att ta form, vilket delvis är en följd av att Information Management i allmänhet uppfattats som ett område där man lägger tonvikten på informationsteknik och ställer informationssystemen i fokus. Den akademiska undervisningen och forskningen i ämnet har dessutom datavetenskapen ansvarat för. Undervisning och forskning i Information Management bedrivs också vid handelshögskolorna.

Vid sidan av sociala och manuella informationssystem är de elektroniska informationssystemen redskap för administration av en organisations interna och externa information. Till följd av den elektroniska kommunikationsteknikens utveckling befinner sig organisationernas verksamhets-, informations- och kommunikationsmiljöer i ständig omvandling. De elektroniska informationssystemen gör det möjligt att administrera informationens hela livscykel. Genom att utnyttja systemens tekniska möjligheter kan organisationerna i större utsträckning än någonsin tidigare anskaffa, bearbeta, lagra, distribuera, använda och slutligen radera långt bearbetad information. Förmågan att hantera information har fått allt större betydelse, både på individ- och organisationsnivå och på nationell och internationell nivå. Information Management handlar om informationsadministration på organisationsnivå och har en stark koppling till organisationens verksamhet, produktivitet, konkurrenskraft och framgång. På grund av detta är forskningen inom området huvudsakligen tillämpad, men behovet av grundforskning är uppenbart på grund av bristfälliga definitioner och oetablerad terminologi.

Information Management omfattar administration av informationsresurser (Information Resources Management), informationsadministration och strategisk informationsadministration (Strategic Information Management) på organisationsnivå. Dess mål är att garantera organisationens produktivitet och framgång, samt att stöda dess uppnående och upprätthållande av konkurrensfördel med hjälp av strategisk informationsadministration. Detta förutsätter integrering av informationsadministrationen i organisationens infrastruktur, identifiering av informationsbehov och informationsflöden, administration av informationens hela livscykel, maximering av utnyttjandet av informationsresurser samt eventuell omorganisering av aktiviteter med hjälp av elektronisk informations- och kommunikationsteknik. För detta fordras starkt samarbete mellan olika yrkesgrupper inom organisationen med anknytning till informationsadministrationsprocessen.

Det är meningsfullt att skilja mellan det akademiska området Information Management och aktiviteten information management, dvs. "det att administrera information". På svenska kan man således när det gäller aktiviteten tala om informationsadministration. När området avses bör man dock använda Information Management.

external image choo.gif

Informationsadministrationens cykel (Choo 1998).

Chun Wei Choo har presenterat en processmodell för informationsadministration. Modellen framställer informationsadministration som en kontinuerlig cykel bestående av sex nära besläktade aktiviteter: identifiering av informationsbehov, informationsanskaffning, organisering och lagring av information, utvecklande av informationsprodukter och -tjänster samt informationsanvändning. Processen inleds vid den högra sidan av cykeln, då information skapas genom organisationens handlingar (anpassat beteende). Dessa handlingar står i växelverkan med andra organisationers och systems handlingar för att förändra omgivningen. Nya meddelanden och ny information genereras.

Vetenskaplig kommunikation

Forskningen i vetenskaplig kommunikation är ett av informationsvetenskapens äldsta och mest etablerade delområden. Kommunikation i anslutning till vetenskap och teknologi studeras dock mer inom andra områden, t.ex. inom sociologin, den tvärvetenskapliga vetenskapsforskningen samt i någon mån även inom masskommunikationsforskningen. Forskningen i vetenskaplig kommunikation har emellertid haft mycket stor betydelse för informationsvetenskapens utveckling.Forskningen i vetenskaplig kommunikation i sin nuvarande form inleddes på 1920-talet och utvidgades på 1960-talet till en mycket livfull verksamhet. I slutet av 1970-talet började aktiviteten inom området småningom avta, med undantag av ett delområde som förblivit livskraftigt, nämligen bibliometrin eller informetrin. Under senare hälften av 1990-talet väcktes intresset till liv på nytt, till följd av den förändrade vetenskapliga miljön.

Kommunikation är det överlägset viktigaste elementet inom vetenskaplig verksamhet. Därför anses analys av kommunikation och dess produkter vara nyckeln till förståelse för vetenskapens allmänna sociala och kognitiva processer. Vetenskaplig kommunikation är ett nyckelbegrepp som förenar olika dimensioner av vetenskapen samt ger dem ett konkret innehåll och en konkret betydelse. Forskarna i vetenskaplig kommunikation har undersökt åtminstone följande ämnesområden:

  • mängden vetenskaplig litteratur och dess tillväxt inom olika områden,
  • den vetenskapliga litteraturens strukturer inom olika områden, publikationsformer och -kanaler,
  • hantering och organisering av vetenskaplig information,
  • användning och användare av vetenskaplig information,
  • forskares informationsbehov och informationsanskaffning,
  • forskarnas och forskarsamfundens kommunikationsnätverk,
  • relationer mellan vetenskaps- och forskningsområden,
  • relationer mellan formella och informella kommunikationssätt,
  • produktion av vetenskaplig information,
  • förmedling av vetenskaplig information till samhället,
  • kommunikationsprocesserna från forskningsidé till allmänt accepterad vetenskaplig information.
Bibliometri

På 1920-talet gjordes matematisk-statistiska undersökningar av vetenskaplig litteratur och bibliografi. Ur dessa utvecklades senare bibliometrin. Forskarna är inte helt överens om bibliometri skall ses som ett eget forskningsområde eller enbart som ett antal metoder med vars hjälp vetenskap och teknologi kan analyseras. Bibliometri och senare informetri har utnyttjats i mycket stor utsträckning inom många delområden av forskningen i vetenskaplig kommunikation. Eftersom man numera med hjälp av bibliometriska metoder undersöker även annat än tryckta publikationer (till exempel webbsidor) har vissa forskare rekommenderat att termen byts ut till informetri. Informetri används som paraplybegrepp för alla slags kvantitativa studier av information där man följer de principer som uppstått inom bibliometrin. Det kan vara fråga om både tryckta och elektroniska publikationer, annan information än egentliga publikationer samt odokumenterad information.

Bibliometri är kvantitativ forskning som framför allt riktar sig till vetenskaplig litteratur. Dess mål är att analysera och beskriva vetenskapens och teknologins utveckling. Bibliometrin utgår ifrån att forskningsverksamheten återspeglas i litteraturen, eftersom offentliggörande av resultat och formell kommunikation i en vidare bemärkelse utgör viktiga delar av vetenskapen och teknologin.

Bibliometrin tillskrivs informationsvetenskapen och har tillägnats som vetenskaplig analysmetod av andra discipliner - framför allt sociologi, historia och psykologi. Bibliometri och informetri kan emellertid också ses som en del av den tvärvetenskapliga, kvantitativa vetenskapsforskningen, som förutom av informationsvetenskap omfattas av bl.a. sociologisk och vetenskapspolitisk forskning. Därtill har naturvetare redan länge använt sig av bibliometriska metoder vid analyser av sitt vetenskapsområde.

Framstående forskare inom vetenskaplig kommunikation är bl.a. Derek J. de Solla Price, Leah A. Lievrouw, Christine L. Borgman och Jack Meadows, i Norden bl.a. Olle Persson och Lars Höglund (se nedan).

Forskning inom vetenskaplig kommunikation i Norden:

Forskningsgruppen Inforsk vid Umeå universitet grundades år 1975. I fokus för forskningen står studier av kommunikation bland vetenskapsmän och ingenjörer. Under de första tio åren genomfördes en serie studier av informationsanvändning och informell kommunikation. Sedan 1985 har bibliometriska forskningsmetoder tillämpats på bl.a. biblioteks- och informationsvetenskap, vetenskapspolitik, vetenskapssociologi, idéhistoria, samt vid kognitiv och social kartläggning av forskningsområden. Under de senaste åren har Inforsk-gruppen varit involverad i undervisningen i biblioteks- och informationsvetenskap vid Umeå universitet.

Läs mer här

Källor

Choo, Chun Wei (1998). Information management for the intelligent organization:
the art of scanning the environment. 2nd ed. Medford, NJ: ASIS.

Huotari, Maija-Leena (1999). Tietohallinto. I: Tiedon tie: johdatus informaatiotutkimukseen. Toim. Ilkka Mäkinen. BTJ Kirjastopalvelu: Helsinki. S. 144-175.

Ingwersen, Peter (1992). Information retrieval interaction. London: Taylor Graham.

Järvelin, Kalervo & Sormunen, Eero (1999). Dokumentit kateissa? Tiedon tallennus ja haku avuksi. I: Tiedon tie: johdatus informaatiotutkimukseen. Toim. Ilkka Mäkinen. BTJ Kirjastopalvelu: Helsinki. S. 110-143.

Kunelius, R (1998). Budskapets betydelse. En introduktion i massmediefrågor.

Kärki, Riitta (1999). Tieteellisen viestinnän tutkimus. I: Tiedon tie: johdatus informaatiotutkimukseen. Toim. Ilkka Mäkinen. BTJ Kirjastopalvelu: Helsinki. S. 201-228.

Lowery, S & De Fleur, M (1988). Milestones in Mass Communication Research.

Rantanen, Terhi (1997). Maailman ihmeellisin asia. Johdatus viestinnän oppihistoriaan

Savolainen, Reijo (1999). Tiedontarpeet ja tiedonhankinta. I: Tiedon tie: johdatus informaatiotutkimukseen. Toim. Ilkka Mäkinen. BTJ Kirjastopalvelu: Helsinki. S. 73-109.

Vakkari, Pertti (1999). Tiedonhankinnan tukeminen ja informaatiotutkimus. I: Tiedon tie: johdatus informaatiotutkimukseen. Toim. Ilkka Mäkinen. BTJ Kirjastopalvelu: Helsinki. S. 9-31.